”Tyvärr är Daniel inte ensam om att ha utsatts för tvångsåtgärder på ett till synes slentrianmässigt vis”, skriver Jimmie Trevett. Foto: SVT & TT
Debattinlägg

Förbundsordförande: ”Tvångsåtgärder triggas ofta av dålig kompetens”

”Daniel dog efter att legat fastspänd i 42 timmar. Det får aldrig hända igen. Det är dags för psykiatrin att omvärdera sin syn på patienterna”, skriver Jimmie Trevett, förbundsordförande i RSMH.

Om debattören

Jimmie Trevett
förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH.

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Tvångsåtgärder triggas ofta i gång av dålig kompetens bland personalen och dåligt bemötande. Läkare jag mött har berättat att på en och samma avdelning förekommer mycket tvång när en viss personalgrupp arbetar, medan tvånget är minimalt när andra jobbar.

Att Daniel, 34 år, dog inom psykiatrin, efter att ha legat fastspänd i bältessäng i 42 timmar, är inget annat än en tragedi. Tyvärr är Daniel inte ensam om att ha utsatts för tvångsåtgärder på ett till synes slentrianmässigt vis.

Vi har många medlemmar i Riksförbundet för social och mental hälsa som har spänts fast och traumatiserats av det. Där själva vården alltså förvärrat den psykiska ohälsan.

Och det sker helt i onödan.

Sedan många år tillbaks finns också arbetssätt som minskar tvångsåtgärderna drastiskt.

Det handlar om enkla metoder, såsom att personalen i ett tidigt skede uppmärksammar när en patient börjar bli uppvarvad, tar hen åt sidan, sätter sig med i ett lugnt rum, pratar med lugn röst och frågar vad patienten behöver för att komma till ro.

Kanske lugnande läkemedel eller gå en promenad för att få frisk luft?

På de avdelningar där personalen utbildades i detta arbetssätt minskade tvångsåtgärderna markant, visade projektet Bättre bemötande, mindre tvång.

Att minska tvånget skapade också en lugnare vårdmiljö för övriga patienter, slapp vara rädda för att själva bli fastspända. Det skapade också en bättre arbetsmiljö för personalen, att slippa vara våldsamma under sin arbetstid.

Detta borde vara välkänt inom psykiatrin och alla avdelningar borde ha utbildat sin personal i arbetssättet för att på så sätt minimera antalet fastspänningar.

Men nej.

Fortfarande rapporteras 4 000 bältesläggningar per år, som drabbar ungefär 1 500 personer. Troligtvis förekommer fler.

Beslutet att spänna fast Daniel i bälte motiverades med att han var ”agiterad”, ”oförskämd”, ”hotfull” och ”instabil”. Förutom att det strider mot lagen att endast på dessa grunder lägga någon i bälte, borde psykiatrin börja fråga sig: Varför?

Varför blir en person ”oförskämd” och ”agiterad”? Psykiatrin behöver rannsaka sitt eget beteende varje gång en person blir uppvarvad och ta lärdom av detta.

Det är dags för Sveriges kommuner och landsting, SKL, och socialminister Annika Strandhäll (S) att ta till strängare åtgärder så att arbetssätt som minimerar tvånget i psykiatrin införs över hela landet.

Psykiatrin ska hjälpa, inte stjälpa. Och framför allt ska vården inte leda till att folk avlider.

Det här är bälttning:

• Fastspänning är ett av sjukvårdens och samhällets mest ingripande åtgärder i en människas liv. I Sverige finns inga tillförlitliga siffror på hur många som bältas varje år, eftersom inrapporteringen har stora brister.

• Under 2016 rapporterades runt 4000 bältesläggningar in till Socialstyrelsen, men hur många fler de egentligen är kan ingen säga.

• Bara den som vårdas under tvång kan bli lagd i bälte. Personen måste enligt lag utgöra en omedelbar fara för att allvarligt skada sig själv eller andra. Fastspänningen måste dessutom vara kortvarig. Den gränsen går vid fyra timmar.

• Om det finns synnerliga skäl får man besluta om fastspänning i över fyra timmar. Inför det beslutet måste läkare göra en personlig undersökning av patienten. Detta måste upprepas var fjärde timme.

• När kliniker bälteslägger någon längre än fyra timmar måste de rapportera in sitt beslut till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). I rapporten måste bland annat framgå vad den omedelbara faran bestod i och varför man inte kunde lösa situationen på något mindre ingripande sätt.

• Efter 72 timmar måste man återigen rapportera in sitt beslut till IVO.

• Det finns ingen övre gräns för hur länge man får låta någon ligga i bälte.

Källa: Uppdrag Granskning

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.