Nu har talmannen meddelat att Annie Lööf (C) får uppdraget att sondera förutsättningarna för en regering som kan accepteras av riksdagen.

Till skillnad från Stefan Löfvens och Ulf Kristerssons tidigare försök är hon dock inte själv statsministerkandidat, utan ska endast försöka åstadkomma en konstruktiv lösning att enas kring.

Enligt talmannen finns det en bred enighet bland riksdagspartierna om att detta är ett rimligt nästa steg för att komma vidare i processen.

I sin efterföljande presskonferens sa Lööf att hennes ambition är att pröva möjligheten för en alliansregering. Det är oklart hur det ska lyckas.

I går lade Centerpartiet den avgörande rösten för att hindra Ulf Kristersson (M) från att bli statsminister. Detta eftersom C vägrar att stödja eller sätta sig i en regering som kan vara beroende av SD:s röster.

Det är anmärkningsvärt att varken Lööf eller Jan Björklund (L), vars parti också röstade nej, inte ens gav moderatledaren chansen att tillträda.

Hans regering hade varit lika beroende av C som av SD och hade kunnat bli fälld vid ett senare tillfälle om han tappat integriteten mot Jimmie Åkesson.

Så länge blockens positioner är låsta kommer en alliansregering vara beroende av SD:s stöd och gårdagens manifestation i självspäkning indikerar därför att Lööf inte i första hand kommer uppvakta sina allianskollegor. Såvida hon inte lyckas bryta upp blocken och få ihop en mittenregering är risken därför stor att hon istället vänder sig till vänsterblocket.

Hon verkade också öppna för en sådan lösning i Aktuellt häromdagen, med ett resonemang om att det inte ska stängas några dörrar mot S.

Det viktigaste nu är att Lööf, precis som hon lovade i sin presskonferens, slutar att blint navigera som motpol till SD, och istället börjar diskutera sakpolitik. Både C och L har en betydande maktposition som vågmästare och nu gäller det för dem att undersöka i vilken regeringskonstellation de kan bli lovade flest reformer.

I en borgerlig regering hade de kunnat få igenom många av sina hjärtefrågor eftersom partierna i stort sett är eniga.

Det kommer naturligtvis bli svårare med S – men desto viktigare är det att ställa hårda krav om nu Löfven ska släppas fram som statsminister. Den socialdemokrat som på allvar vill vinna över C och L till sin sida ska själv behöva ge upp mycket.

I en eventuell förhandling med S bör C och L kräva ett rejält reformpaket med sänkt statlig inkomstskatt, fler jobbskatteavdrag, avskaffad avdragsrätt för fackmedlemskap, reformerade turordningsregler och konfliktregler, en nedläggning av Arbetsförmedlingen, mer marknadsmässiga hyror och medlemskap i Nato.

Det är naturligtvis svårt att se hur en liberal politik ska fogas samman med arbetarrörelsens politiska projekt. När Löfven nyligen försökte locka över C och L med att öppna för förändringar i arbetsrätten fick partiet genast pudla, efter att LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson gått i taket.

Samtidigt är S ett maktparti, och kanske är Löfven beredd att gå långt för att få stanna i Rosenbad. Han kan tvingas att välja mellan att vara vän med LO och att alls få regera. För en socialdemokrat är det inte lätt.

Efter att ha röstat ned sin egen statsministerkandidat och därmed satt stopp för en borgerlig regering vilar nu ett tungt ansvar på Annie Lööf.

Överväger hon att släppa igenom Löfven som statsminister är det hennes skyldighet gentemot de borgerliga väljarna att till fullo utnyttja sin förhandlingsposition. Blir det en ny vänsterregering ska de åtminstone behöva driva högerpolitik.