På norra Gotland har man brutit kalk i hundratals år. Idag används den vitt och brett. Från strukturkalkning av försurade sjöar och i livsmedelsindustrins processer, till cement och byggmaterial i viktiga infrastrukturprojekt.
Den gotländska kalken är dessutom oöverträffad i norra Europa, med sin kemiska renhet och särskilda egenskaper. En naturresurs vi borde vara stolta över, och bruka på ett ansvarsfullt sätt.
Kalken på norra Gotland är speciell, och därför finns också stenindustrin etablerad här. Att platsen är viktig befästs av att Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) pekat ut flera områden som riksintressen för mineral.
Men industrins framtid höljs i dunkel.
Regeringen har, genom miljöminister Åsa Romson (MP) tagit stora steg mot att avveckla stenindustrin genom att lägga stora Natura 2000-områden där planer på brytning finns.
Underlaget till beslutet, som kritiserats av Gotlands regionstyrelse med full politisk enighet, innehåller inte en konsekvensanalys av hur jobben påverkas av nya Natura 2000.
Hade den gjort det, hade beslutet om Natura 2000 troligen sett annorlunda ut. Det som nu sker är att industrin steg för steg avvecklas.
Ett slut för stenindustrin, med över 500 arbetstillfällen, blir ett hårt slag för Gotland. Jämför man med Stockholm är det motsvarande 12000 jobb som är på väg att fasas ut.
Lägg därtill omkringliggande service, handel och vård. Färre jobb, lägre skatteintäkter och minskad utvecklingspotential blir resultatet.
Detta är resultatet av en ensidig debatt, som vägrat lyssna på det gotländska perspektivet.
Gotland är inte, och ska inte vara, en ö som bara lever några veckor på sommaren.
För varaktig sysselsättning och utveckling krävs en mångfald av arbeten, där stenindustrin med varierade tjänster och stora investeringar, fyller en viktig funktion.
Samtidigt är de miljömässiga vinsterna tveksamma. Under våren har vi fått rapporter om att kalk skeppas in till Östersjön från Kanada.
På andra sidan Atlanten finns begränsad möjlighet att påverka miljöansvaret – samtidigt som transporterna av tung kalk är betydande. Hålen i marken byter bara plats.
När Miljöpartiet anordnade seminarium om Ojnareskogen tidigare i vår, var ett nyckelargument att Gotland klarar sig på turismen när stenindustrin försvinner. Det är en grund analys.
Turismen på Gotland är viktig, men för varaktig sysselsättning krävs året-runt-jobben som industrin skapar. Dessutom krävs ett gott företagsklimat och goda kommunikationer genom Bromma Flygplats.
Inte höjda arbetsgivaravgifter, fördubblad restaurangmoms och nedlagda industrier – som är regeringens linje.
Det är bra att stora naturvärden ser ut att få långvarigt skydd. En säkrad vattentillgång har varit prioriterad. Men en regering som inte ser värdet av jobb och tillväxt är skadlig för Sverige.
Inför regeringsbeslutet hade det varit önskvärt om miljöminister Åsa Romson (MP) vänt på varje sten i jakt på en lösning som tillåter samexistens mellan naturvärden och industri.
Nu får vi istället ett tydligt löftesbrott från regeringen, med färre jobb och lägre skatteintäkter som följd.