Tor Löwkrantz, ansvarig för en utbildning i Public Relations, skrev i en debattartikel på SVT Opinion att det är dags klippa banden till SD som mediaregissörer.
Han menar att det är de negativa reaktionerna som SD vill åt. Att vi som reagerar helt enkelt spelar med i SD:s välregisserade spel i samband med protesterna mot reklamen i tunnelbanan i Stockholm.
I juni iår examinerades jag från den utbildningen Tor Löwkrantz är programansvarig för. Efter ett år av PR-studier ser jag tydligt poängerna som lyfts fram i hans text.
På PR är Tor Löwkrantz expert, men inte på hur rasism ska bemötas.
Så, Tor, jag föreslår att du tar ett steg tillbaka och utifrån ett antirasistiskt PR-perspektiv begrundar det strategiska steget du själv tar i SD:s föreställning.
För även du spelar en roll och reagerar precis som SD vill att du ska göra.
Min roll är, till skillnad från din, sedan födseln given – jag har inget annat val än att skrika, kämpa och jubla när rasistisk propaganda slits ner.
För när en hör, ser och upplever rasism reagerar man. Man står inte avvaktande och funderar över PR-värdet som följer på ens instinktiva handling. Det är därför analyser om PR-spridningen i SD:s kampanj aldrig kommer få mig att tystna. För min verklighet är på riktigt.
Jag vet att när SD har ”fixat tiggerifrågan” och fortsätter ner på listan för människor de ser som en ”mess” på Stockholms gator är det jag som står på tur, inte du.
Det är idag tydligt att många i Sverige inte bryr sig om att vart fjärde hatbrott har afrofobiska motiv, att människor med arabiskklingande namn i jobbansökningar blir bortvalda eller ens att det så kallade ”organiserade tiggeriet” inte alls är så som SD vinklar det.
När du och andra i din position tycker att vi ska sitta ner i båten och respektera 30-talets retoriska modell förstår vi att det omöjligt kan vara ert människovärde som kränks av de riktade budskapen och att det inte heller är ni som sakligt debatterar när det krävs.
Men er tystnad till trots påminner vårt engagemang oss om att vi aldrig någonsin är ensamma. Om inte av solidariska skäl så utav egoistiska. För oavsett vem hatet drabbar idag vet vi dess spridningskraft. Det är inte många som slinker igenom när vi väl är där, dit vi lovat att vi aldrig igen ska komma.
Ändå står vi här. Inför plakat med budskap som är på snudden identiska som då. Som du alltså menar att vi sprider när vi reagerar.
Du skriver att det ”bland oss som inte sympatiserar med SD finns en glödande ilska inför partiets inflytande”. Men vi glöder olika.
Det brinner inte än, men precis som att det inte var deras fel, de som kämpade emot branden då, att det gick åt helvete är det heller inte vårt fel om det till slut börjar brinna igen.
För vi försöker släcka glöden medan andra kastar på tändningsvätska och många, vars vattenhinkar skulle behövas, istället funderar på hur branden möjligtvis skulle kunna börja.
Att reducera den intensiva känslan av ilska och de följande reaktionerna till att falla för SD:s PR-trick är direkt förnedrande och en undervärdering av min och alla de som tydligt tar avstånd i skarpt läges intelligens.
Det hade varit så lätt, så lätt för dig att mana till solidaritet istället för passivitet. Att skriva om den bokstavligen talat livsfarliga effekten tystnad kan ha.
Men det gör du inte och det är rollen du själv valde i SD:s föreställning. Det trodde jag att du skulle se.
På 30-talet var det för få människor som aktivt visade sitt missnöje och såg till att affischerna som hetsade mot en utsatt minoritet försvann.
Tystnad har aldrig hjälpt någon.
Så vad vill du att vi ska göra när våra reaktioner visserligen sprider SD:s budskap men även vårt egna? Låta bli att reagera? Låta SD ta över tunnelbanan och fäktas med järnrör?
Jag tror inte det. PR eller inte – rasistisk smörja ska bort.
Idag och imorgon, precis som den skulle bort på 30-talet.