För ett par veckor sedan intervjuades jag av SVT Värmland om styrning och ledning i kommunal räddningstjänst.

Jag var tveksam till att ställa upp på intervjun, eftersom jag vet att det av olika anledningar kan vara känsligt att beskriva räddningstjänstens uppfattningar om vad det innebär att arbeta i verksamheten, vem som bör utföra ”uppdraget” och vilket ”uppdraget” är.

Det finns nämligen väldigt olika uppfattningar om det. Men jag är ändå förvånad över omfattningen och innehållet i det hat och hot som har riktats mot mig – inte bara som forskare utan som person.

Kränkningarna och hoten är grova och tillsynes utan slut.

Samtidigt får jag respons från många som säger att det som framkommer i artikeln är relevant och viktigt att synliggöra.

En brandman skriver ”du får all skit för att du sätter fingret på det som alla vet, men som ingen vågar prata om”.

Det jag fått mest kritik för är antagandet att jag blandar ihop heltidsbrandmän med räddningstjänstpersonal i beredskap (deltidsbrandmän).

Självklart känner jag till de olika förutsättningar som gäller för respektive anställningsform, jag har forskat om räddningstjänsten i sju år. Men jag har inte uttalat mig om det. Inte i artikeln, eller någon annanstans. Inte någon gång.

Jag har alltså inte studerat deltidsbrandmän och heller inte utgett mig för att göra det.

För att kunna begripas behöver forskning sättas i sitt sammanhang. Det behöver redogöras för syfte, bakgrund och metod. Jag är en bland flera som forskar om svensk kommunal räddningstjänst ur ett organisationsteoretiskt genusperspektiv.

Den studie jag arbetar med nu utförs på uppdrag av MSB med syftesformuleringen – ”för att främja olycks- och krishantering ur det breddade perspektiv på räddningstjänst som följer av LSO [Lag om skydd mot olyckor (2003:778)], behöver antaganden och föreställningar om styrning och ledarskap synliggöras och problematiseras”.

Bakgrunden till studien är att det de senaste åren har förekommit protester, i första hand från brandmän, både på hel- och deltid, som lett till att räddningschefer varit tvungna att avsluta sina tjänster.

Protesterna har handlat om olika saker, till exempel missnöje med hur verksamheten organiseras men också med vad som uppfattas som dåligt ledarskap och/eller inkompetens hos chefer.

Av den anledningen har jag gjort en intervjustudie med 18 chefer på olika nivåer i räddningstjänsten, i åtta olika räddningstjänster/räddningstjänstförbund, samtliga med heltidstationer, samt med sex politiker.

Fokus i denna studie är chefers och politikers uppfattningar om verksamheten och det är alltså därför jag intervjuat just dessa grupper.

Med anledning av aktuella protester inom räddningstjänsten i Torsby, som bemannas av deltidsbrandmän, blev jag kontaktad av SVT Värmland för att säga något om varför protesterna tar sig de uttryck de gör.

Med utgångspunkt i den forskning inom fältet som andra har utfört och min egen forskning men framför allt utifrån vad chefer inom räddningstjänsten berättar, beskriver jag de uppfattningar som finns om varför brandmäns protester många gånger får stort gehör.

Enligt cheferna är det kulturen inom räddningstjänsten som är det största hindret mot att kunna styra och leda mer i linje med det breddade uppdraget enligt LSO, vilket innebär mer fokus på att förebygga olyckor.

Det mest olycksaliga missförståndet i artikeln är kopplingen mellan det jag säger och just deltidsbrandmän. Det är inte konstigt att kopplingen görs, med tanke på den lokala situationen.

Men det är problematiskt att det inte framkommer tydligt att det jag säger inte har något med deltidares arbetsvillkor att göra och det beklagar jag.

Precis som den artikel som publicerades på SVT Värmland har denna text ett begränsat utrymme som gör att de så viktiga detaljerna och sammanhangen inte ryms.

Tyvärr har jag därför inte möjlighet att bemöta samtliga kommentarer som cirkulerar på sociala medier.

Jag vill bara kort nämna att formuleringen om att jag tycker att räddningstjänsten är för dyr snarare ska uttryckas som att chefer menar att det finns utrymme för att disponera verksamhetens resurser på ett mer effektivt sätt.

Jag vill poängtera att jag forskar inom fältet för att räddningstjänst är en viktig och helt central del av samhällets skydd mot olyckor, det vet alla som känner mig.

För att kunna garantera samtliga medarbetares lika villkor och skyldigheter finns det all anledning att fortsätta studera organisatoriska förutsättningar och villkor inom räddningstjänsten.