H&M-SKANDALEN Sömmerskorna som syr Hennes & Mauritz kläder kan inte leva på sina löner och 300 textilarbetare i Kambodja fick sparken efter att de strejkat för att förändra sina arbetsförhållanden. Det är dags för textilindustrin att börja värdesätta sina arbetare och inte bara marknadsföra sina etiska värderingar i PR-syfte. Det skriver Carla da Costa Bengtsson som själv startat ett Rättvis Handel-klädmärke.
För att locka till sig utländska investerare har många utvecklingsländer minimilöner som inte går att leva på. Kampen för högre löner har lett till en mängd oroligheter och protester. Till skillnad från nationella minimilöner är en så kallad levnadslön en bättre indikator på vad som borde betraktas som en rättvis ersättning. Den baseras på den anställdes och hennes familjs grundläggande behov så som mat, tak över huvudet och vissa oförutsedda utgifter som till exempel mediciner. Rätten till en levnadslön finns med i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 23.
Tyvärr tycker inte alla att mänskliga rättigheter är en bra idé. Den juridiska skyldigheten att införa levnadslöner ligger på fabriksägarna. När inget händer brukar det låta från företagarnas sida att de ”bara” beställer kläderna. Hur det ser ut på fabriksgolvet är upp till andra att sköta.
Den viktiga frågan i sammanhanget som jag vill rikta till Hennes & Mauritz är hur vi ska få till en hållbar förändring. Jag förstår att det är en ekonomisk fråga men är företagets ekonomi verkligen så fruktansvärd ansträngd?
Hennes & Mauritz gjorde trots allt en vinst på 7,1 miljarder kronor förra året och som ägare och ordförande har Stefan Persson lyckats bli Sveriges andra rikaste man, näst efter Ingvar Kamprad, med en förmögenhet på 170 miljarder kronor. Om enbart Stefan Persons personliga rikedomar skulle fördelas på 100 000 sömmerskors löneökning med 500 kronor i månaden skulle pengarna räcka i 283 år.
Jag vet inte hur många sömmerskor Hennes & Mauritz sysselsätter. Poängen är att företaget uppenbarligen har resurser att skapa de förutsättningar som krävs för att höja lönerna med några hundralappar. Om företaget inte ställde orimliga krav på fabrikerna på grund av hutlösa vinstintressen skulle de inte behöva pressa lönerna för sina anställda.
När den här debatten har blossat upp vill jag passa på att ställa några frågor direkt till Stefan Persson. Tycker du att det är okej att tjäna så mycket samtidigt som sömmerskorna inte får skälig ersättning för sitt arbete? Tycker du att det är värt att profitera på andras brist på levnadsstandard och trygghet? Vill du inte hellre gå till historien som den som via sitt företag bidrog till fattigdomsbekämpning i utvecklingsländer, till att unga kvinnor fick en status i samhället genom att bli ekonomiskt oberoende?
Det handlar inte om välgörenhet. Det handlar om att ge en anständig lön till människor som arbetar hårt. Det är intressant att rörelsen Rättvis Handel certifierar vad som är ”FAIR”. Det borde vara en självklarhet att betala vad det faktiskt kostar. Och lägg inte över ansvaret på konsumenterna. Skyll inte på bristen på efterfrågan av etiskt producerade varor och att det är marknaden som bestämmer. När ni kan förbättra situationen för fabriksarbetarna så de kan leva på sina löner – varför gör ni inte det? Om den äkta viljan fanns skulle rätten till levnadslöner redan vara inkluderade i era uppförandekoder och ni skulle dessutom se till att kravet tillämpades hos alla underleverantörer.
Textilindustrin är en viktig arbetsgivare för världens unga kvinnor, ofta outbildade från landsbygden. När klädföretagens stöd till arbetarnas organisering i fackföreningar uteblir, och därmed också möjligheten att kräva en levnadslön, blockeras världens sömmerskor och deras familjer från sin chans till ett fullvärdigt liv.