En ung göteborgs-jihadist, ”Adam”, som av allt att döma deltagit i brott mot mänskligheten (och frankt förklarar att han tänker fortsätta med det, så snart han blivit omplåstrad av den svenska sjukvården) får på bästa sändningstid i SVT:s Uppdrag granskning lägga ut texten om sin tro och sin världsbild.
Hade en nazist eller fascist kunnat få förklara sig på samma sätt? Och oemotsagd göra reklam för sin organisation och ideologi i public service-tv?
Jag har som socialarbetare mött många av de unga killar som vuxit upp och bor i våra segregerade förorter. Under 13 år arbetade jag i Biskopsgården i Göteborg. Kanske är det där ”Adam” växte upp?
Kanske är det i Biskopsgården som ”Adam” vilar sig och läker sina sår från sin tid i Syrien?
Uppdrag granskning ville i sitt senaste program undersöka ”vad som får en ganska vanlig ung kille från Göteborg att lämna allt för att strida för Islamiska Staten.”
Resultatet blev ett menlöst och fegt program som varken svarade på svåra frågor eller tillförde något nytt. Vad det i stället gjorde var att ge jihadisten möjlighet att i det närmaste helt utan ifrågasättande berätta om IS förträfflighet.
Programmet hade utöver intervjun som ambition att teckna bakgrunden till IS. Denna torde dock vid det här laget vara välbekant för alla som lyssnar på radio, ser på tv eller läser tidningar, liksom att organisationen är brutal och visar avrättningsreklam på video.
Och vem behöver ännu en gång höra George Bush krigsretorik och se Twin Towers kollapsa?
Två gånger frågar intervjuaren jihadisten om han träffat högt uppsatta funktionärer inom IS och om han stridit med dem. Varför? Intervjuaren frågar också: Är du hjärntvättad? Vilket meningsfullt svar trodde hon jihadisten skulle leverera?
Jag tycker detta låter som en saga, säger intervjuaren om de sjuttio jungfrurna som väntar martyren i paradiset. Ja, men det är det inte, svarar jihadisten.
Samtalet mellan dem underskattar tittarens förmåga att dra egna slutsatser, och passar dåligt i ett kritiskt granskande public service program.
Intervjuaren upplyser tittarna om att det finns en Anwar al Awlaki-app. Sedan undrar hon vilken av hans föreläsningar jihadisten tycker allra mest om. Varför?
Det enda intervjuaren lyckas får ur sig när de tillsammans tittar på en halshuggningsvideo är: usch, jag tycker det här ser hemskt ut.
Jihadisten får inte en enda svår fråga. Han konfronteras inte med någonting som på allvar kan få honom att behöva rannsaka sitt samvete. Ingenting som kan så ett frö av tvivel i honom. Något att bära med sig efter intervjun och reflektera över.
Uppdrag Granskning stryker honom medhårs hela vägen. Åtminstone ett par frågor om halshuggna barn och sexslavar kanske hade varit på sin plats?
Jihadisten säger att han inte planerar någon aktion i Sverige. Att han inte vet vem han ska angripa här. Hur han ser på konstnären Lars Vilks och andra som ”kränker” profeten hade varit en naturlig följdfråga. Men den kom inte.
Programmet blev till ett reklaminslag för IS. Det gav sannolikt de som tillhör organisationen råg i ryggen och förnyad kraft att fortsätta kampen.
Och för de som funderar på att åka till Syrien och göra jihad, men ännu inte riktigt bestämt sig, så blev det nog efter programmet lite lättare att ta det steget.