Det är uppenbart att jag och männen bakom veckans Uppdrag granskning talar förbi varandra.

Det ska gå att granska allting, vill man göra ett program om kriminalitet med vänsterförtecken, så varsågod. Vill inte den berörda organisationen besvara frågor så missar de en chans att ge sin beskrivning, det stämmer naturligtvis.

Nu är det dock inte ett försvar av vare sig Revolutionära Fronten eller de aktioner som beskrivs, som Josefsson och Sandstig bemöter.

Min förra debattartikel fokuserar på andra och mer angelägna saker, men jag passar ändå på att nämna att jag ser de skildrade aktionerna som misslyckade och att både attityder och metoder kan ifrågasättas.

Mycket i programmet fokuserar dock också på andra saker – inte minst på det stöd RF som organisation påstås ha.

Vad jag pekar på i min artikel är att det kan finnas begripliga anledningar till att relativt många människor har en acceptans för militant antifascism, och att det hade varit bra om det tydligt framkommit i programmet.

Inte minst som man nu dessutom lätt kan tro att den som exempelvis stöder en kampanj för en gripen antifascist som försvarat en demonstration, i och med det ger sitt oreserverade stöd till allt han och medlemmar i en organisation han varit med i gjort genom åren.

Det gäller, som Josefsson och Sandstig skriver, att hålla flera saker i huvudet samtidigt.

Frågan om hur den militanta fascismen bäst bekämpas är för viktig för att slarvas bort med den här sortens program.