Ahmad Ramini är tacksam och glad över att få stanna i Sverige, efter flera år av ovisshet och rädsla för att tvingas tillbaka till Afghanistan. (Bilden till vänster är tagen i samband med en demonstration mot utvisning av ensamkommande). Foto: Thomas Johansson/TT och PRIVAT
Debattinlägg

”Äntligen kan mitt liv börja på riktigt”

”Äntligen är den långa väntan över för mig och nu kan mitt liv börja på riktigt”, skriver Ahmad Ramini.

Om debattören

Ahmad Ramini
Människorättsaktivist, vice ordförande i Ensamkommandes röster

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Jag kom till Sverige i augusti 2015 som ensamkommande. Sedan dess har jag kämpat för att komma in i det svenska samhället och integreras.

Jag fick börja skolan, jobbade hårt och fick lära mig massor av nya, viktiga ord som yttrandefrihet, religionsfrihet och jämlikhet.

I november 2016 kom mitt första avslag och jag blev så chockad och deprimerad att jag började skada mig själv.

Jag skar mig i armen, sydde igen munnen, hungerstrejkade och försökte ta mitt liv.

Jag hade jättesvårt att koncentrera mig i skolan och med allt annat.

Efter det första avslaget kallades jag till ett uppföljningssamtal på Migrationsverket, med en handläggare som själv är invandrare. Han suckade, sa att jag skulle skärpa mig och att jag är vuxen nu (de hade skrivit upp mig med sex månader till precis 18 år).

Till sist sa han att jag inte skulle ha en chans om jag överklagade. Jag blev chockad och ledsen och bröt min hand när jag slog den genom en fönsterruta.

Han hade rätt också. Det andra avslaget kom ett halvår senare och det tredje följde några veckor efter det. Men då hade jag börjat kämpa.

Efter det första avslaget började människor peppa mig. Jag började åka runt på demonstrationer, tala med politiker, skriva insändare och kämpa. Jag fick priser för min kamp; det gav mig extra kraft.

Men efter det tredje avslaget kände jag mig hopplös och maktlös. jag visste inte vad jag skulle göra längre.

Jag fick en sista chans genom att vi begärde ett verkställighetshinder.

Efter ytterligare några månader kom besked om en ny prövning, men jag vågade inte tro på det. Ytterligare några månader senare fick jag komma på en ny intervju i Stockholm.

De grillade mig i fyra timmar om min tro och sen var det bara att vänta... igen.

Nu har det gått tre månader efter intervjun och i måndags klockan 23 ringde telefonen. Det var min syster Terese som sa ”Ahmad, jag har fått ett brev och vet du vad som står i brevet? Du har fått uppehållstillstånd!!”

Jag kunde inte tro på det och sa ”Snälla, skoja inte med mig”. Hon sa att hon inte skojar om sånt. Jag fick tårar i mina ögon och skrek och frågade henne om mamma Anki vet. ”Ingen vet, jag ringde dig direkt”, sa hon.

Då ropade jag på min svenska mamma och sprang till henne på nedervåningen.

Jag sjönk ner på mina knän och bara grät av glädje. Jag kunde inte prata, så jag lämnade telefonen till henne.

Under mina tre år i Sverige kämpade jag för mina egna och andras rättigheter varje dag, varje minut och varje sekund.

Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka alla underbara människor som hjälpt mig på olika sätt. Ni stod alltid bakom mig och visade verkligen ert stöd.

Jag vill speciellt tacka min svenska familj, min syster Terese Hansen, som alltid var med mig. Hon hjälpte mig så mycket, på så många sätt och hon blev själv sjuk flera gånger och kunde inte gå till skolan på grund av mig.

När det kom avslag på avslag påverkade det egentligen henne mest, för att hon förstod och kände så med mig. Hon gav mig alltid hopp och jag kommer aldrig att glömma det.

Min svenska mamma och pappa, som alltid visade respekt och gjorde sitt bästa för att jag skulle få stanna och börja ett nytt liv här.

Jag vill avsluta med att säga till alla mina bröder och systrar att aldrig ge upp. Jag fick kämpa i tre år, men lyckades till slut så varför skulle inte ni också kunna lyckas?

Äntligen är den långa väntan över för mig och nu kan mitt liv börja på riktigt.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.