Debatt inleder 2013 med självreflektion. I en ny artikelserie kommer ett antal skribenter skärskåda vad vi egentligen ser som ”svenskt”. Först ut är Alexandra Pascalidou. När Grekland krisar hittar vi genast förklaringen i en nation av korrumperade oduglingar – men under vår egen 90-talskris var det ingen som påstod att svenskarna som folk fikar för mycket eller har för långa semestrar. Sökandet efter syndabockar går hand i hand med föreställningen om vår egen förträfflighet, skriver Alexandra Pascalidou.

Vi svenskar är generösa och öppna. Vi är beresta och bildade. Vi är liberala och plikttrogna. Vi är disciplinerade och solidariska. Vi är förnuftiga. Vi är jämställda. Vi är demokratiska. Vi är lite bättre än alla andra.

Vilka är ”vi”?

Vi skulle kunna vara vilka som helst. De flesta folk odlar nämligen myten om sin egen förträfflighet. De tar fram de finaste penslarna för att försköna självbilden, damma av forna glansdagar, förtränga pinsamheter, förstärka det fina, förminska det fula och retuschera bilden tills den stämmer överens med sin egen självbild.

Nationalismen, som funkar ungefär som Instagram-applikationen, förutsätter just detta kollektiva förskönande. Vilket, draget till sin spets, föder främlingsfientlighet som vilar på just föreställningen och övertygelsen om den egna folkgruppens moraliska överhöghet.

Vi-och-dom:andet är nationalismens salt och socker.

Nationalismen kan vara som en mjuk, varm filt som omsluter sina barn i en gemenskap. Men den kan också frysa ut, väcka vrede, föda fördomar och friktion. Den exkluderar samtidigt som den inkluderar. En konstruerad nationell självbild blir jästen som får degen att växa. Brödet som förbrödrar och främmandegör. Utan att definiera de andra kan vi inte heller fastställa vilka vi själva är. Utan att nedvärdera de andra kan vi inte lyfta oss själva.

Vi behöver konstant kontrastera och kategorisera oss själva gentemot de andra.

● Vi svenskar är det jämställda folket. Även när vi retuscherar bort kvinnor för att blidka en kvinnofientlig diktatur. Även när vi klär av kvinnor i minusgrader.

● Vi svenskar är öppensinnade och fördomsfria. Även när vi rasar och ställer till med folkstorm när Disney klipper bort nidbilder på svarta och judar i vår gemensamma jultradition Kalle Anka och hans vänner firar jul.

● Vi svenskar är solidariska. Även när vi svepande anklagar dem som drabbas av nedsättande nidbilder för att vara lättkränkta. Eller när vi utnyttjar barnarbetare i textilfabriker.

När jag gjorde SVT-dokumentären om Greklandskrisen Vad är det för fel på grekerna? blev jag mailbombad av välvilliga tittare som listade grekernas otaliga tillkortakommanden. Från att de var födda fifflare till att de var siestasovande latmaskar och korrumperade oduglingar.

Visserligen stämmer beskrivningen in på vissa av mina landsmän. Men att utmåla ett helt folk som orsaken till en av de värsta kriserna i Europa sen andra världskriget är en graverande förenkling. För hur är det med andra nationer som krisar ekonomiskt, med irländarna, islänningarna, amerikanerna, portugiserna, spanjorerna och italienarna? Är de lika goda kålsupare?

Och är vårt eget renhåriga leverne, vår enastående hederlighet, vår skattedisciplin och vår flit en garanti för att vi aldrig kommer sjunka ner i lågkonjunkturens lamslående lervälling?

När Sverige krisdrabbades i början på 90-talet sökte vi orsakerna i diverse systemfel. Ingen förklarade 90-talskrisen med att vi jämfört med andra länder hade alltför många semesterdagar, arbetade på tok för lite eller för lojt, fikade för mycket, tog långlunch, hade för långa föräldraledigheter, en offentlig sektor med alltför generöst skyddsnät eller ett välfärdssystem som gynnade lata medborgare.

Det är uppenbarligen skillnad på folk och folk. Vissa tvingas bära större skuld än andra. Sökandet efter syndabockar är vår minsta gemensamma nämnare – och den går hand i hand med en uppsättning föreställningar om vårt folks förträfflighet.

Skuldkrisen i Sydeuropa blottade denna polarisering. Medan de där nere framställs som födda fifflare och skattesmitare betalar vi svenskar gladeligen skatt – trots att mycket tyder på motsatsen.

Men här är det ingen som fuskar med sjukskrivningar. När det avslöjas att en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter arbetat aktivt trots att han levt på sjukbidrag, blir han ändå inte representant för svenskheten. Samtidigt representerar han ett parti som byggt hela sitt varumärke på en snäv definition av det svenska, en definition som sorterar ut allt skumt.

När folkkära artister döms för svartjobb, när brutalt byggfusk avslöjas, när svenska företags mutor når medieljuset, tolkas det gärna som att de tvingas anpassa sig till utländska fiffelkulturer. De är inte en del av vår kultur. De är undantaget.

När jag studerade statsvetenskap fastnade Benedict Andersons tes om nationerna som fabricerade gemenskaper som bygger på den egna, ofta heroiskt uppfattade, historien. Då mindes jag hemspråksundervisningens historieböcker där det grandiosa grekiska folket med sitt mytomspunna mod utmärkte sig gentemot alla andra. Alla de som inte vågade bjuda Hitler på motstånd. Alla de som inte vågade göra uppror mot giriga ockupanter, regimer och diktaturer.

Så masserar vi vårt gemensamma ego och kittlar kittet som länkar oss samman. Samma knep här som där. Samma skönmålande glorifiering av vårt Vi i en värld som vridits några varv sen nationalismens födelse på 1700-talet.

Det är dags för lite rannsakan – och en uppgradering av vår svenska självbild så att den matchar världen som den faktiskt ser ut 2013.