Nidbilden av polisen i vissa förorter kommer inte ifrån ”enstaka fall” av polisbrutalitet – utan en känsla av att samhället och makten tillhör någon annan. När poliser som Martin Marmgren ställer Pantrarna och Megafonen till svars av för samtliga frustrerade förortsungars handlingar, ökar polariseringen bara ytterligare. Det är stat och myndigheters brist på engagemang som gjort att dessa lokala organisationer bildats, skriver Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah i en replik.

Många tror att vi som engagerar oss i och står upp för förortsfrågor genom organisationer såsom Pantrarna och Megafonen är förortsromantiker som satt oss på tvären mot det övriga samhället. Men det stämmer inte.

Verkligheten i förorterna är för det mesta såpass dyster, hård och kall att ingen som någon gång kommit i kontakt med eller tagit del av problemen ens kan försöka sig på att romantisera den.

Det som däremot är utmärkande är den gemenskap, kärlek och solidaritet som människor i Sveriges förorter känner med varandra – och detta är något som vi i övriga delar av landet kan dra stora lärdomar av.

Polisen Martin Marmgren skriver i en artikel på SVT Debatt om sin bild av situationen. I artikeln bidrar han till att cementera bilden av en bråkig förort med barn och unga som framställs som om de inte vill leva i lugn och ro, utan istället oprovocerat ägnar sig åt polishat och åt att förstöra samhället – alltmedan de goda poliskonstaplarna är i full färd med att försöka upprätthålla rättvisan.

Men så ser det naturligtvis inte ut. Det största problemet med den felaktiga och onyanserade analysen är att någon sådan rättvisa de facto inte finns – något som Martin Marmgren troligtvis missar till följd av sitt begränsade polisperspektiv.

Han tar upp stenkastning som om det uteslutande vore ett problem för stockholmsförorter som Tensta och Rinkeby. Han glömmer att frustrationen hos stenkastande ungdomar i orten inte skiljer sig från den hos ungdomar på landsbygden som hänger vid vägen och kastar sten på långtradare – vad båda grupper har gemensamt är att de saknar sådant som sysselsättning, rika föräldrar och kommunala fritidsgårdar.

Martin Marmgren nämner även förekomsten av nidbilder och kollektivisering av polisen som ett problem för förorten. Men inte heller här tar han något större grepp om situationen eller djupdyker i någon analys av hur denna bild har uppstått. Istället begränsar han det hela till att handla om ”enstaka fall” av sådant som polisbrutalitet.

Det problematiska i förortens relation till polismakten är inte begränsat till Stockholms förorter utan går att återfinna runtom i hela Sverige, Europa och i övriga världen. Det handlar om samma problem som alltid har funnits i den skeva maktbalansen mellan medborgare, polis och stat.

När barnen lär sig att säga ”fuck aina”, som Marmgren påstår, så handlar det om en nedärvd protest mot de maktstruktur som polisen kommit att representera för en grupp medborgare. Det handlar om en upplevelse av att polisen finns till för att skydda och upprätthålla lagar och regler som stiftats av och till för samma personer som utgör normen – de som besitter resurserna och makten i samhället.

De som inte bor i förorten.

Det handlar alltså om att de som tillhör en minoritet ses som andra klassens medborgare. Det handlar om att den som utgör normen tvärtom sällan råkar i klammeri med rättvisan, just på grund av att lagen är skriven av samma kategori människor som den skyddar mer än någon annan.

Maktens män.

Rättighets- och skyldighetsfrågorna är alltså klass- och maktfrågor, och utan en klass- och maktanalys kan heller inte det så kallade polishatet diskuteras.

”En enad förort kan aldrig besegras” är ett av Megafonens budskap. Orden skrämmer kanske dem som inte förstår innebörden av hur det är att försöka hålla samman medan man lever i ett splittrat samhälle där var dag handlar om en kamp för överlevnad.

Men både Megafonen och Pantrarna säger också konsekvent ”All makt åt folket, folket är vi!” – vilket ju varje person som lever i en demokrati borde kunna skriva under på. I det budskapet ryms vilken tolkning man än vill lägga.

Antingen ser man sig själv som en del av det vi:et – eller så gör man skillnad på folk och folk. Det finns i vilket fall inget vi-och-dom tänk hos Megafonen och Pantrarna som inte redan fanns i samhället innan organisationerna startade sina verksamheter. Vad de försöker göra är att stärka det där vi:et, genom att inkludera även dem i förorterna som annars ofta faller utanför samhällsnormens ramar.

Det som i det här fallet skulle kunna utgöra ett ”dom” är inget förortsborna själva har skapat, utan handlar om den segregering som präglar samhället i stort. Självklart har alla ett ansvar att ta hand om sitt kvarter. Men att vända den negativa bilden av förorten kan inte enbart ligga i händerna på dem som är förtryckta och diskriminerade.

Ändå verkar det vara så det fungerar. Precis som när det gäller rasprofileringen i samband Reva-projektet tycks bevisbördan vara omvänd: Enligt Martin Marmgrens logik är det upp till människor som redan lever i utanförskap att bevisa att Sveriges förorter är oskyldiga till all skit som slängs på dem. Polisen kräver alltså att organisationer som Megafonen och Pantrarna, som i brist på insatser från staten själva tagit initiativ till att rusta upp och stärka medborgarna i förorterna, även ska stå till svars för det som mindre grupper av frustrerade ungdomar ägnar sig åt.

Men glömmer du inte någonting här, Martin? Polisens främsta roll och uppgift är att skydda medborgarna. Alla medborgarna. Vill polisen bli av med den negativa synen på kåren i sin helhet måste ni också rannsaka och granska er själva internt, innan ni pekar skuldbeläggande finger mot oskyldiga människor och organisationer.

Det är inte förorten som bor i människor, utan människor som bor i förorten. Den demonisering som görs av dessa människor måste upphöra om vi någon gång ska kunna röra oss framåt i frågan och hitta lösningar till våra problem. När en polis skriver en artikel om hur aktörer inom civilsamhället bär det yttersta ansvaret för att förortens problem ska försvinna, skuldbelägger och polariserar han mer än något annat.

Pantrarna och Megafonen gör konkreta insatser för dem som bor i förorterna. Varken Megafonen eller Pantrarna kastar sten – de kastar ord av sanning om en verklighet som Sverige vill dölja. När poliskonstapelns arbetspass är över sätter han sig i polisbilen och rullar ut från orten – till skillnad från dem som faktiskt lever sina liv där, till skillnad från Megafonen och Pantrarna.