När Husbykravallerna var ett faktum igår ringde min mobil alldeles varm; förbannade föräldrar, ledsna ungdomar och ett skakat bostadsområde stod skärrade inför det som hände. Många berättar i sina ögonvittnesskildringar om stenkastning, bilbränder, vedervärdiga uttalanden av statsanställda tjänstemän, lösa hundar och batongslag.
Frustrationen kring medieskildringen av händelsen gjorde inte saken bättre, framför allt när den innebar en tydlig exkludering av medborgarperspektivet vilket fick den lokala ungdomsorganisationen Megafonen att agera och inbjuda till den presskonferens som genomfördes igår.
Vad som utlöste bilbränderna kan ingen utomstående svara på. Megafonens förklaringar är det närmaste vi kan komma realiteten och det finns all anledning att förlita sig på dem.
När Megafonen grundades hösten 2010 var det en reaktion på de sociala orättvisorna som ungdomar i Husby upplevde. Det var under en tid då flertalet gick ut skolan utan behörighet till vidarestudier, då familjer fick det allt svårare att få ekonomin att gå runt och flertalet nedläggningar av den lokala samhällsservicen pågick.
Idag är Megafonen en väletablerad aktör för politiska förändringar för ungdomar, de är förankrade och har en nära relation till medborgarna. Att de anger den senaste veckans händelse kring dödsskjutningen som en förklaring kan inte anses vara taget ur luften. Vi har tidigare sett liknande företeelser, kravallerna i London augusti 2011 är ett exempel som medförde bilar i brand, sönderslagna fönster och rapporter om poliser som skadats i tjänst.
Vad gårdagens Husbykravall har gemensamt med upploppen i Tottenham är egentligen slående; det hela initierades med en dödsskjutning som fick bägaren att rinna över. Till skillnad från vad Arin Karapet (MUF) skriver på SVT Debatt måste andra bedömningar göras än det rent pragmatiska händelseförloppet. Är det inte dags att ställa de känsligare frågorna och göra en grundläggande analys?
Vi kan börja med frågeställningen varför det i vissa bostadsområden uppstår fenomen som bilbränder och stenkastning. Är det i marginaliserade bostadsområden där arbetslösheten och därmed barnfattigdomen konstant ökar? Är det i bostadsområden där en rasifierad underklass konstant exkluderas inom de rådande institutionerna och i välfärden?
Som representanter för ungdomsförbund borde också vi fråga oss hur villkoren ser ut för barn och ungdomar som växer upp i socioekonomiskt utsatta områden. Rapporter visar trångboddhet (polisen antar att det i Rinkeby bor 25 000 invånare men att det finns boende för 15 000 invånare i området), hög procentandel unga som går ut utan behörighet till vidarestudier, barnfattigdom, ungdomsarbetslöshet och bristande samhällsservice.
Vad detta gör med barn och unga är också ganska självklart.
Alienationen när bristen på självkänsla och självförtroende som i sin tur leder till en överhängande hopplöshet är ett faktum.
Så, Arin Karapet, du kan tala gott om hur du under din uppväxt aldrig kastade sten eller krossade fönster. Det gjorde inte jag heller. Men jag är också medveten om att jag växte upp under andra samhällsförhållanden, då OECD-rapporten exempelvis inte placerade Sverige på plats 14 av 34 i fråga om jämlika länder, då skolsegregationen inte orsakade sådana oerhörda skillnader i skolresultaten och då arbetslösheten inte låg på 8,5 procent.
Att inte inse att har en koppling till den verklighet som vi ser idag, med en repressiv statsapparat som måste gå ärenden åt det rådande samhällsekonomiska läget, är att göra analysen allt för snäv. När du nu använder dig själv som exempel och uppmuntrar till demokratiskt engagemang så förundras jag över hela din debattartikel. Demokratiskt engagemang?
Det är ju precis vad Megafonen ägnar sig åt i sin bostadsort Husby.
Genom organisering, socialt arbete, läxhjälp och utkrävandet av sina rättigheter gör de just nu det flertalet politiska partier har misslyckats med; att få ungdomar att stå upp för jämlika villkor och förutsättningar oavsett vart man bor.
Skadegörelse har aldrig och kommer aldrig att vara en väg framåt – men det är inte heller att lyfta sig själv som ett exempel. En väg framåt är social rättvisa och kollektiva lösningar för alla medborgare i ett bostadsområde.
Därmed har Megafonen gjort helt rätt.