Nu har LSS-utredningen presenterat sina förslag. Den har varit kraftigt kritiserad från start, eftersom uppdraget från början uttryckligen var att göra besparingar på den personliga assistansen.
Regeringen lättade sent omsider lite på sparkraven – nu skulle de innebära oförändrade utgifter – men flera av förslagen innebär ändå kraftiga försämringar just för dem med de allra mest omfattande funktionsnedsättningarna.
De som behöver mest stöd drabbas hårdast. För mig och för Liberalerna är det helt oacceptabelt och dessutom skulle det bli förödande för människors möjlighet att leva sina liv.
Utredningens förslag innebär att barn och personer med intellektuella funktionsnedsättningar kastas ut från den personliga assistansen.
Utredaren verkar mena att personlig assistans bara ska vara till för den som helt självständigt kan bestämma över den. Men makten att själv bestämma över vem som ska ge hjälp och stöd och när det skall ske, är en av själva grundtankarna med LSS och personlig assistans.
Det är kanske allra viktigast just för den som behöver stöd av någon som kan tolka och respektera ens vilja. Det tror vi görs bäst genom personlig assistans med extra hög kvalitet som man själv valt – inte genom att låta kommuner bestämma över människor och familjer.
Barn med omfattande funktionsnedsättningar ska få det stöd de behöver för att kunna leva som andra barn, med sin familj.
De allra flesta föräldrar gör allt och lite till för sina barns bästa, och kan med assistansen också styra barnens personliga assistans.
En annan grundtanke med LSS är att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva som andra. Utredningen föreslår att de som har personlig assistans som grundregel ska få 15 timmar i veckan till ”övriga personliga behov”, alltså att sköta sitt hem, göra inköp, träna, ha fritidsaktiveter och ett socialt liv.
Livet hinns inte med på drygt två timmar om dagen – andra människor ägnar i genomsnitt 40 timmar i veckan till det.
Många assistansanvändare är nu oroliga att inte kunna bo kvar hemma, att inte kunna träna och inte kunna träffa sina vänner. De är oroliga att tvingas tillbaka till institutioner, tillbaka till 1950-talet.
Utredningen bör kastas i papperskorgen, och en av de första sakerna en ny regering bör göra är att tillsätta en ny utredning.
Mest akut är dock att se till att alla de som de senaste åren förlorat sin assistans får en ny chans. Sen ska den nya utredningen få i uppgift att utveckla LSS – inte avveckla den.
Vi i Liberalerna vill ha större flexibilitet mellan olika insatser, inte mindre. Vi vill värna valfrihet, självbestämmande och delaktighet, inte begränsa den.
Vi vill ha en helhetsbedömning av behoven, inte bocka av en lista av snävt definierade ”grundläggande” behov.
Människor måste få möjlighet att leva, inte enbart överleva.
