BARNPERSPEKTIV Föreställningen om att föräldrar alltid vill sina barns bästa har präglat den lagstiftning som vuxit fram. Men det finns undantag, och dem måste samhället kunna hantera. Dock finns inte tillräckligt stor förståelse eller förmåga till detta idag, skriver juristen Lena Wiström, som varnar för en praxis som rangordnar kontakten med båda föräldrarna före risken att barnet far illa.
Barn mår i de flesta fall bäst av att få vara med båda sina föräldrar. Rättsligt är detta också utgångspunkten. Svensk lagstiftning bygger på en familjepresumtion där föräldrarätten är stark vilket ibland står i konflikt med andra regler som rör barns rättigheter, såsom t ex rätten för barn att växa upp utan våld. Barnskydd finns reglerat i europakonventionen, barnkonventionen, föräldrabalken, socialtjänstlagen och lagen om vård av unga men trots det far många barn i Sverige illa. Föräldrarätten och barnets rätt till trygghet står i klar konflikt med varandra i vissa fall och här är gränsdragningen oerhört svår eftersom problematiska bevisfrågor kring vilka beviskrav som ska gälla uppstår.
Fortfarande är det svårt att få en domstol att inskränka umgänge, trots att en part kan vara dömd för att ha misshandlat den andre, om det inte också finns dokumenterat våld mot barnet självt. Detta trots att forskning visar att våld mot en partner ofta också inkluderar våld mot barnen. Att bevittna våld är också att se som psykisk misshandel vilket man ofta glömmer i bedömningar om umgänge.
Barnets skydd genom föräldrarätten är i princip att vårdnadshavaren/havarna har ansvaret för barnet och dess personliga förhållanden. I samma lag har vårdnadshavarna även ansvar för att skydda barnet från våld. En förälder som misstänker att barnet far illa hos den andre måste försöka få inskränkningar i umgänget med en förälder som kan skada barnet på olika sätt. Det innebär att den föräldern måste försöka bryta den starka föräldrarätten för att skydda barnet. Det kan ibland straffa sig om bevis saknas. Föräldern kan då anklagas för att förstöra barnets relation med den andre föräldern och det kan kallas umgängessabotage vilket kan göra att den andre föräldern anses lämpligare.
Lagstiftaren har inte haft intentionen att rangordna barnets behov av en nära och god kontakt mellan båda föräldrarna före risken att barnet far illa men praxis har ändå gått åt det hållet. Vi har en lagstiftning som hade kunnat skydda barn bättre om tolkning och tillämpning hade gått åt ett annat håll. Jag anser därför att samhällets skydd för utsatta barn inte räcker till i nuläget.
Forskaren Anna Kaldal, doktor i juridik vid Stockholms universitet har bland annat har studerat barns ställning i rättsväsendet. Hon har kommit fram till att många barn fortfarande riskerar att fara illa, trots senare års förbättringar i lagstiftningen.
Det är föreställningen om att föräldrar alltid vill sina barns bästa som på området präglat den lagstiftning som vuxit fram. Det finns inte tillräckligt stor förståelse eller förmåga att hantera undantagen vilket samhället måste kunna göra, menar Anna Kaldal.
Domstolen ska pröva om kontakten med en förälder innebär någon risk för barnet. Här menar jag att svårigheten ligger eftersom domstolarna tenderar att lägga ribban för sådan risk för högt. Praxis har utvecklats mot att en allvarlig risksituation krävs för ett barns kontakt med en förälder ska begränsas. I praktiken har den förälder som hävdar att det finns en risk att barnet far illa hos den andra föräldern en slags bevisbörda. Det ska inte handla om dömande verksamhet i vårdnadstvister utan om att inget barn ska löpa risk att utsättas för fara. Tvister om barn avgörs dock i samma domstol, av domare som ofta även dömer i brottmål, och dessa har inget krav att ha särskild utbildning.
Brottmålsprocessen handlar om hur samhället reagerar på brottet och inte alls om att skydda barn. I brottmål finns en oskuldspresumtion och det är åklagaren som ska lägga fram bevisning som når upp till beviskraven för att någon ska kunna dömas. Ibland räcker det inte för att nå en fällande dom även om brott begåtts. Om en förälder blir dömd för brott mot barnet kan barnet skyddas mot denne. När en anmälan eller en förundersökning läggs ner eller om det blir en friande dom kan detta tolkas som om inget brott begåtts. Inte sällan anklagas en förälder i sådana lägen för att vilja frånta barnet rätten till den andre föräldern genom att ”grundlöst anklaga den andre för brott mot barnet”. Detta trots att man slarvigt brukar säga att nio av tio som inte kan dömas faktiskt är skyldiga till det de åtalats för, vilket är priset för att inte riskera att döma någon oskyldig till ansvar för brott. Problemen med få allmänheten att förstå att brottmål och tvistemål ska bedömas helt olika kvarstår. Det syns också tydligt i vårdnadsdebatten om som mest handlar om föräldrarättigheter och könskrig.
När det gäller tvister om vårdnad, boende och umgänge har praxis utvecklats mot att se allvarligare på att ett barn, trots att barnet då garanteras trygghet, får begränsad kontakt med en förälder än att påståenden och indikationer om våld finns. Detta gör att det svenska rättsväsendet varje år utsätter barn för risken att utsättas för våld om bevisning saknas. Det som ska vara barnets rättighet blir i dessa fall en stark föräldrarättighet.
Barn kan även skyddas mot sina föräldrar genom sociala insatser eller med tvång. Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att barn skyddas och kan omhänderta barn som man misstänker far illa. I mål om tvångomhändertaganden med stöd av lagen om vård av unga finns ingen bevisbörda. Socialnämnden har bevisbördan och här kan det räcka att barnet berättat t ex på skolan att det blivit utsatt för våld av föräldrarna. I en vårdnadstvist räcker det inte med att barnet har berättat för någon, om familjerättsutredarna i sin vårdnadsutredning inte tar dessa uppgifter på allvar. Kvalitéten på vårdnadsutredningarna varierar kraftigt beroende på vilken kommun man lever i, likaså socialtjänstutredningar efter anmälan om missförhållanden.
Barns talerätt är ofta eftersatt. Detta både i LVU-mål och vårdnadstvister. I de fall man misstänker att barnet inte talar ur hjärtat utreds det som regel inte vidare hos barnpsykolog. Jag vågar påstå att vi i ytterst få vårdnadsutredningar tydligt klarlagt barnets vilja genom upprepade samtal med en adekvat utbildad person.
Samhället har genom LVU-lagstiftningen en skyldighet att omhänderta barn men först om barnets hälsa och utveckling utsätts för en ”påtaglig risk att skadas”. Föräldrarätten gäller fram tills socialnämnden bevisar att barnet behöver skyddas. Barns rätt att växa upp utan våld träder då före föräldrarätten och kan begränsa vårdnad, boende och umgänge. Det krävs dock en mycket allvarlig situation för barnet, vilket ska utredas och bevisas oavsett om det är socialtjänsten eller en av föräldrarna som vill ha ändringen till stånd. Många gånger kan kraven ses som mycket höga och då ska det ändå ses mot ljuset av att beviskraven inte är särskilt höga i jämförelse med när en förälder hävdar att barnet behöver skyddas från den andre. Allt handlar om grader av risk och kalkylering av risker. Det handlar om kunskap och kompetens hos sociala myndigheter, eller bristen på kunskap och kompetens.
Hävdar en förälder att barnet berättar att det blivit slaget hos den andre, ska föräldern kunna bevisa detta i process om vårdnad, boende eller umgänge vilket många gånger är en svår uppgift. Har barnet berättat för en person inom socialtjänsten har det i vart fall en helt annan bärighet eftersom de är oberoende part. Barnen har ett svagt skydd även i socialrätten eftersom det finns stora kompetensbrister och för stort utrymme för godtycke.
Alla utsatta barn är inte skyddade genom den lagstiftning som finns för att skydda barn. Lagen erbjuder inte barnen maximalt skydd från våld och övergrepp, särskilt inte i de fall där våld och övergrepp uppmärksammas av en av föräldrarna. Behovet av trygghet för barn ligger efter behovet av två närvarande föräldrar eftersom det för det allra flesta barn är det bästa. Lagstiftaren har utgått ifrån att alla föräldrar är bra och vill sina barns bästa. Så är det tyvärr inte. Vi måste därför öka medvetenheten och kunskapen om dess barn och deras föräldrar som kämpar för att skydda dem. Vi måste också fortsätta att se över lagstiftningen, göra ytterligare justeringar och fundera över hur man ska handlägga ärenden som rör barn. Vi kan inte låta de mest utsatta barnen leva i otrygghet för att samhället blundar för problemen.