Utsatta områden har inte tillkommit av en slump utan är skapade genom politiska beslut.

Ja, hur gick det till när dessa bostadsområden med invandrad befolkning, hög arbetslöshet, låga inkomster, sociala problem och hög kriminalitet, skapades?

Efter andra världskriget fördes en framgångsrik social bostadspolitik med verktyg som kommunalt planmonopol, fördelaktiga statliga lån och allmännyttiga bostadsbolag.

Effekten blev att segregationen minskade.

I Stockholm flyttade arbetare och tjänstemän från dåliga bostäder i innerstaden till nybyggda lägenheter i förorter som Bandhagen, Farsta och Vällingby. Dessa nybyggda områden var hyggligt blandade.

Sedan kom miljonprogrammet (1965-75) med ett massivt byggande av hyreslägenheter samtidigt som bostadspolitiken släpptes ut på marknaden.

Hyresregleringen och fasta priser på bostadsrätter avskaffades och de som flyttade till eget hem fick förmånliga skatteavdrag, ja så förmånliga att de i praktiken kunde bo gratis när inflationen urholkade penningvärdet.

Effekten blev att de nybyggda hyreshusområdena tömdes på familjer som hade ekonomiska resurser och in flyttade de som stod längst bak i bostadsförmedlingens köer, ofta de som var nya i Sverige.

Som ordförande i Stockholms bostadsförmedling under 1980-talet kunde jag följa denna process. Det hyresboende som missgynnades ekonomiskt blev i allt högre grad ett boende för den underklass, som bestod av fattiga svenskar och invandrare.

Snart tippade dessa områden över och fick en befolkning som allt mer kom att domineras av invandrare. Detta påverkade förstås förskolor och skolor och de svenskar som var kvar ville inte att deras barn skulle gå i förskolor eller skolor där nästan inga av deras kamrater hade svenskt modersmål.

Även de invandrare som hade ekonomiska resurser och utbildning sökte sig bort från dessa bostadsområden. De lediga lägenheterna fylldes snabbt på med nyanlända invandrare.

Den ökade segregationen förde med sig växande sociala problem.

Under det halvsekel som passerat, sedan dessa miljonprogram stod färdiga, har de sociala projekt som syftat till att bryta segregationen varit otaliga och i stort sett har de alla misslyckats. Segregationen har förstärkts.

Att på sikt bryta denna segregation är inte omöjligt, men det tar tid och kräver en helt annan politik än den som nu förs med förslag på marknadshyror och utförsäljning av hyreslägenheter.  

De som bor i dessa områden har dock rätt att ställa krav på samhället.

De måste kompenseras för den orättvisa som de utsätts för. De har rätt att kräva att polisen finns närvarande och ingriper. De har rätt att kräva förskolor och skolor som ger deras barn likvärdiga förutsättningar med andra barn.

Sådana åtgärder är helt nödvändiga men de kommer aldrig att räcka till för att bryta den segregation som ständigt återskapas och förstärks när de ekonomiska klyftorna växer.

Med marknaden som ideal får vi obönhörligen en politik som sorterar människor efter inkomst.

Först i kön står alltid den som kan betala mest.