Beskedet om att Vänsterpartiet inte kommer att ingå i regering verkar ha mottagits med en viss bestörtning på vänsterkanten.
Man kan undra över var denna tro på att V skulle utgöra någon sorts naturlig samarbetspartner för S egentligen kommer ifrån. En gnutta historiskt perspektiv torde ju peka på motsatt håll: S har sedan länge sett det som en viktig uppgift att hålla ”kommunisterna” stången, både i parlament och i fackföreningar, en syn som delas med socialdemokratin i Europa generellt.
Att vi i dag ens talar om ”de rödgröna” har inte att göra med någon sorts djupare ideologisk eller politisk naturlag, det är helt enkelt ett resultat av hur svensk blockpolitik utvecklats över tid. I Tyskland består exempelvis den regerande koalitionen av SPD och CDU – de socialdemokratiska och kristdemokratiska partierna– något som knappast kan sägas vara särskilt atypiskt för europeisk politik under efterkrigstiden.
Rent historiskt har S alltid föredragit att styra själva, och när detta inte gått så har det varit just Centerpartiet och Folkpartiet man vänt sig till.
Den institutionella antipatin mot V har alltid varit mycket stark inom S, och sådana ränder går inte ur i första taget.
Socialdemokraterna och Stefan Löfven torde dock numera ha accepterat att de gamla goda dagarna inte är på väg tillbaka, och blockpolitiken i sig har hittills inte tinat upp tillräckligt för att möjliggöra den sorts politiska samarbeten man kunnat sy ihop tidigare.
Alltså: Ett svagt S, en djupfryst blockpolitik och ett vänsterparti som försökt sig på allsköns politiska makeovers för att kunna framstå som en så attraktiv samarbetspartner som möjligt.
Det är svårt att tänka sig särskilt mycket bättre förutsättningar för en regering som inkluderar Vänsterpartiet, men nu blev det som bekant inte så. Att detta inte hände är dock inte förvånande, med tanke på att partiet är en av valrörelsens största förlorare.
Är det någon som kommer ihåg den mycket triumfatoriska ton som gick att höra från Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt innan valet? Partiet höll på att växa så det knakade; ”vänstervindarna” blåste kuling och enkäter visade tydligen att en majoritet av Sveriges befolkning tyckte precis som V i viktiga frågor.
I denna iver var den enda sortens frågor som tycktes värda att ställa i stil med: ”Hur mycket kommer vi att växa?” och ”Hur många ministerposter förtjänar vi?”.
Vänsterpartiet hade tydligen ett mandat från folket att göra slut på åtta år av borgerligt vansinne, och på denna basis krävde man högljutt och offentligt både det ena och det andra av Socialdemokraterna.
Valresultatet visade precis hur verklighetsfrämmande denna självbild är.
När Vänsterpartiet i dag famlar efter förklaringar för Socialdemokraternas agerande så verkar man förbigå den mest självklara: Ett parti som högljutt tigger ministerpostrar och på ett malligt sätt räknar sina kycklingar långt innan de kläckts framstår inte direkt som ett seriöst parti eller en attraktiv samarbetspartner.
V koncentrerade dessutom sin retorik till ett par kärnfrågor (främst vinster i välfärden) som en medveten strategi; att denna strategi sedermera föll helt platt gör det enkelt för S att dra slutsatsen att den politiska kostnaden i att ignorera dessa frågor kanske inte blir särskilt stor ändå.
Folkets mandat visade sig vara en bluff.
Partier på fallrepet hamnar ofta i en mentalitet som bäst kan sammanfattas som ”det finns inga dåliga partier, det finns bara dåliga väljare”, där allt som går fel förklaras genom att väljarna ”inte förstått partiets budskap” och dylika (ytterst bekväma!) svepskäl.
Jag tvivlar på att Vänsterpartiet lyckas undvika denna fälla och faktiskt lär sig något av sitt senaste magplask.