Det är inte Gudrun Schyman som har gjort sig skyldig till det mest upprörande slöseriet under Almedalsveckan.
Att hon för några år sedan valde att elda upp 100 000 kronor var i och för sig anmärkningsvärt. Men det var trots allt hennes pengar, donerade av en privatperson.
Ett värre slöseri är det som våra kommunpolitiker och myndighetsföreträdare gör sig skyldiga till.
Under årets Almedalsvecka slår antalet seminarier återigen rekord. Hela 429 evenemang har kommuner eller myndigheter som arrangör, rapporterar Sveriges Radio.
Detta väcker två frågor – vad deras medverkan kostar och vilken nytta vi som skattebetalare får för att de är på plats?
Den totala skattesumma som går åt till mingel, rosévinsdrickande, goda måltider, resor, traktamenten, lokalhyror, boendekostnader, konsulter, moderatorer, personalkostnader och kostnader för förberedelser är tyvärr okänd.
Oviljan att redovisa utgifterna är slående. Att det handlar om mångmiljonbelopp står dock klart.
Men även om myndigheterna och kommunerna bränner avsevärda belopp på Almedalen så kan det ju i teorin vara en bra investering.
Det kan vara motiverade utgifter, om det leder till ny kunskap som i ett senare skede kan leda till att offentlig verksamhet exempelvis drivs mer effektivt.
Så kan det vara i teorin. I praktiken ser det helt annorlunda ut. Låt mig ta några exempel:
Sida bränner enligt egna uppgifter 600 000 kronor under Almedalsveckan (sannolikt exklusive personalkostnader). Den stora grejen är en ”virtual reality-hjälm” som ska göra det enkelt för besökarna att ta del av en åtta minuter lång film om vart biståndet går.
Vi som inte vet exakt var biståndet går (enligt en granskning från Riksrevisionen vet i och för sig inte Sida det heller) ska alltså kränga på oss en hjälm för att få denna kunskap?
En uppdaterad hemsida känns mer lockande – och mer kostnadseffektivt.
Malmö Högskolas svar på Sidas innovation är en ”Twitterkör”.
Så här skriver de själva på Facebook: ”Malmö högskola kommer till Almedalen i sommar och har med sig sitt eget demokratiska och konstnärliga verktyg – Twitterkören.
Malmö högskolas Twitterkör har den angenäma uppgiften att göra din röst hörd bland suset och duset i Visbys gränder – och gör det genom skönsång.”
Att den statligt finansierade högskolan arrangerar ett mingel med dryck och tilltugg för hundratals personer gör inte deras medverkan mer motiverad, men möjligen trevligare för de som anmält sig.
Kommunerna vill inte vara sämre. Möjligen är de lite listigare när de ska motivera sin närvaro.
Borlänge, Falköping, Lindesberg och Nässjö arrangerar exempelvis gemensamt ett seminarium med rubriken ”Vem tar ansvar för grundskolans politiska utmaningar?”.
Men sedan när är det kommunpolitikernas centrala uppdrag att lyfta en nationell frågeställning till en nationell arena?
Och om de inte har uppmärksammat att frågeställningen har varit ganska omdebatterade de senaste tio åren eller så, så kanske det är mer kostnadseffektivt att påverka rikspolitiken genom deras egen lobbyingorganistaion SKL än att sätta sig på flyget till Almedalen?
Och så fortsätter det. Seminarium efter seminarium, mingel efter mingel, dag efter dag.
Vi som betalar för twitterkören, den virtuella hjälmen och kommunpolitikernas praktikplats i den nationella debatten är vi som hellre ser att våra skattepengar går till det som var den ursprungliga tanken – till bistånd, kvalificerad högskoleutbildning och mer undervisningstid i grundskolan.