Jag läser artikeln, och sen igen. Tittar på det korta klippet där Lennart Karlsson, ordförande vid Svenska Narkotikapolisföreningen, säger något som jag inte hade trott jag skulle få höra på länge.

Jag försöker komma fram till vad det är han egentligen säger, samtidigt som meddelanden rullar in med en känslomix av förvåning och glädje.

Han pratar om den svenska narkotikapolitiken, hur den borde ses över då den uppenbarligen inte har den verkan som var tänkt. Är det möjligt? En polis – som dagligen jobbar med narkotika – som uttrycker sig positiv till en översyn.

Jag läser igen. Jo, kanske. Vad han säger är att det inte är någon idé att bötfälla folk i samhällets botten, då de ändå inte har möjlighet att betala. Rationalism. Jag håller med, det biter liksom inte med böter samtidigt som skulderna växer hos kronofogden.

Hopplösheten växer i samma takt och varför bry sig när man vet att skuldberget aldrig kommer försvinna.

Drogerna hjälper temporärt att dämpa ångesten.

Karlsson säger också att det är kontraproduktivt att unga ska hamna i brottsregistret. Ja, det är nog en av de sämre starter som någon kan få i sitt liv; att bli utpekad som brottsling bara för att – i värsta fall – ha varit nyfiken.

Jag ser positivt på detta uttalande från Lennart Karlsson och SNPF, men det finns smolk i glädjebägaren. Det jag fastnar mest på och som ger en fadd smak är att de fortfarande vill se möjlighet till böter och framför allt: ”Jag tror att böter kan vara en avskräckande faktor för personer som inte vill ha vård”.

Jakten på drogbrukare ska fortsätta, för att sedan i ett senare skede avgöra om det är vård eller böter som ska bli påföljden. Sedan hoppas jag innerligt att formuleringen ”personer som inte vill ha vård” är en groda då vi vet sedan tidigare att tvångsvård inte är effektivt, då återfall är vanligt.

Så vad som förespråkas är en light-version av en avkriminalisering. Exakt hur gränsdragningen ska ske mellan vård och böter lämnar de dock öppet, vilket givetvis är den svåra delen. Vilket visar att SNPF har tänkt, men kanske inte hela vägen.

Piratpartiet har under flera år diskuterat detta, såväl ur ett frihetligt perspektiv som ur ett medmänskligt. Det vi har landat i är att vi behöver legalisera och reglera, dels för att polisen ska kunna ägna sig åt farligare kriminalitet, men också för att samhällseffekterna av en helt kriminaliserad marknad är påtagliga.

Gäng skjuter mot varandra för att skipa intern rättvisa eller slåss om områden, synen på polisen blir fientlig hos de som ständigt jagas. Misstron gror när den egentligen borde minska.

Legalisering och reglering kan låta magstarkt, men alternativet är att kriminella hanterar hela marknaden utan ansvar, människor dör på grund av orena eller för starka droger och brukare lever i en värld där polisiär närvaro är dåligt istället för tvärt om.

Låt oss göra en översyn av narkotikapolitiken så att vi undviker lidande och prioriterar människors liv istället för att jaga en omöjlig dröm om ett narkotikafritt samhälle.