Vi är många som har allt svårare att prestera i den takt som samhället kräver av oss. Vi måste våga prata om hur psykisk ohälsa påverkar oss i vår vardag och arbetsliv.
Jag har varit kulturnämndsledamot för Moderaterna och varit aktiv på alla nivåer i Moderata Ungdomsförbundet. Jag är också politisk frilansskribent i Kvällsposten. Och jag är manodepressiv. Jag förväntas högprestera i en sfär som kännetecknas av högpresterande människor. Jag är trött på att låtsas som ingenting i en sfär där alla ska högprestera.
Förra året spenderade jag totalt tre månader i sluten vård. Tänk det. Ett helt kvartal utan produktion. Det är viktigt att allt fler människor i olika yrkeskategorier vågar prata om psykisk sjukdom – även allvarlig sådan.
De flesta som jag arbetar med vet att jag har sjukdomen. De vet också hur det påverkar mitt liv. Jag möts för det mesta med förståelse, men det händer att folk lovar att hålla tyst så att ingen får veta. Där sjukdomen är ett tabu ”som skulle ge mig dåligt rykte” om folk visste.
Det har blivit allt svårare att hänga med. Jag börjar försonas med tanken att jag inte kommer att har en arbetsförmåga på 100% längre.
Detta är verklighet för många som lider av psykisk sjukdom. Även den högpresterande sfären drabbas av psykisk ohälsa. Sjukskrivningarna ökar i rasande fart. Det är inte längre den som lider av svåra psykiska sjukdomar som sjukskrivs. Det kan vara vem som helst som lider av oro, ångest eller sömnsvårigheter till följd av stress. De orkar inte prestera i den takt som samhället kräver av oss och behöver dra ner. Med all rätt. Normen i samhället är att alla ska arbeta för fullt; men alla, trots vilja, har kanske inte den kapaciteten.
Det är ett tabu att prata om psykisk sjukdom, men det är också tabu och att säga att man inte orkar med samhällstempot och mår psykiskt dåligt av det. När överbefälhavare Sverker Göransson sjukskrevs för utmattning så var inte reaktionerna nådiga från alla håll. De ökande sjukskrivningarna av psykisk ohälsa har ett högt pris på det personliga planet och kostar staten enorma summor. För att inte glömma företagen som också drabbas när värdefull kompetens blir frånvarande från arbetet.
Hela samhället förlorar på att sjukskrivningar av psykisk ohälsa ökar. Det är uppenbart att något måste göras och alla aktörer måste samarbeta med varandra.
Den som lider av psykisk sjukdom eller ohälsa kan behöva anpassad arbetssituation. Först måste vi börja prata öppet om psykisk sjukdom och ohälsa. Det behöver inte vara allt eller inget – jobb eller sjukskrivning. Om vilja finns, så kan vi hitta ett mellanting. Alla parter måste börja samarbeta med varandra för att tillsammans hitta lösningar för att sänka sjukskrivningar.
Nu vågar jag berätta om att jag inte kan prestera högsta nivå på grund av min manodepressivitet. Det måste finnas fler än jag; i högpresterande sfären som har psykisk sjukdom eller ohälsa som påverkar arbetsförmåga?
Eller är den högpresterande sfären fri från psykisk ohälsa? Jag talar, är det någon efter mig som vågar plocka upp facklan?