Att barn spelar våldsamma datorspel som till exempel Call of Duty blir allt vanligare. Åldersgränsen för spelen är oftast 16 år. Är du förälder så har du säkert hört det mest självklara argumentet från dina barn: ”Men alla andra får ju…” Och barnen verkar ha rätt. Alla andra får.

Föräldrar kapitulerar för tjatet och sviker därmed sina barn.

Jag har två söner, Frank och Leo. De är 10 och 11 år gamla. I höstas, när en ny upplaga av Call of Duty släpptes ville de inget hellre än att få köpa spelet (”Alla andra får…” och så vidare.)

Jag ville reda ut det här en gång för alla, så jag gjorde en deal med dem: om de följde med mig till ett ställe där det varit krig så skulle de få se hur krig och våld påverkar människor på riktigt.

Vi reste till Israel och Palestina.

Vi besökte bland annat flyktinglägret Shuafat i Jerusalem där palestinska barn i deras egen ålder syddes ihop varje dag efter slag i huvudet från de israeliska soldaternas automatkarbiner.

På vårdcentralen i Shuafat berättade läkaren Majed Siag om tre barn som han behandlade för att de blivit skjutna med gummikulor. Alla satt idag i rullstol. ”No more football…” som Majed uttryckte det. I magasinet Filter kan du läsa mer om det.

Förra året publicerade den brittiske journalisten Simon Parkin (The Guardian, The New Yorker) en artikel som avslöjade det ekonomiska samarbetet mellan datorspelsindustrin och vapenindustri.

Datorspelsbranschen omsätter miljarder och delar av de pengarna går till vapenproducenter för att få använda exakta modellbeteckningar på vapen i spelen.

Jag förklarade det för mina barn och vi åkte upp i Golanhöjderna i de ockuperade delarna av Syrien.

Vi mötte syrier som aldrig besökt sitt hemland, om familjer som splittrats och vi fick veta om hur 100 000 syrier flydde från Golanhöjderna 1967. Byarna i Golan kunde varit datorspelskulisser: minfält, elstängsel, vägspärrar och sönderskjutna hus.

Datorspel i sig är inte dåligt, men varför ska barn som inte har åldern inne spela spel där man ska skjuta fiender med världens mest populära automatkarbiner? Eller varför inte knivmörda någon på nära håll?

De föräldrar som tillåter det här: har ni någonsin varit i en konfliktzon så att ni kan förklara begreppet krig? Ser ni ens det normaliserade våldet som ett problem?

I Storbritannien är det olagligt att sälja spel till barn som inte uppfyller ålderskravet. I Sverige är det bara en rekommendation.

Jag tycker inte att spelen borde regleras hårdare. Jag tycker att föräldrar borde ta ansvar istället.

Hur många föräldrar sitter med sina barn när de spelar och påminner om konsekvenserna av krig? Problematiserar föräldrar de rasistiska stereotyperna – att många av ”terroristerna” som skjuts i spelen ser ut som araber?

Berättar föräldrarna hur spelen stärker varumärken hos vapenindustrin? Diskuterar någon PTSD, mardrömmar och krigstrauman efter verklighetens explosioner och ”headshots”? Krigsförbrytelser? Brott mot folkrätten?

Missförstå mig inte, jag tror inte på en värld utan vapen där kanoner används som blomkrukor. Men varför ska minderåriga barn exponeras för vapen och våld flera timmar om dagen?

Medan våra svenska barn leker krig och skjuter missiler, blir ju palestinska barn sprängda till döds av soldater i Gaza.

De flesta har inte åldern inne för att spela, men i stället för att diskutera med sina barn rycker de flesta föräldrar på axlarna, som om det inte fanns något att göra åt det.

Den här svenska passiviteten äcklar mig, för det finns något att göra åt det. Jag reste med mina barn till mellanöstern.

När vi kom hem ville inte Frank och Leo spela Call of Duty längre. De hade sett och skrapat på ytan av krigets verkliga baksida.

Deras realistiska låtsasvärld lockade inte längre.

Det finns alltså en metod som fungerar för föräldrar som bryr sig. De flesta svenska barnfamiljer har råd att göra samma resa eftersom en vecka i mellanöstern är billigare än en veckas solcharter i Medelhavet.

Nästa gång föräldrar beklagar sig om att deras barn spelar för mycket våldsamma datorspel så tänker jag säga: ”Gör något konkret åt det, eller håll käften, ni är inte offer för era barns vilja, ni är offer för er egen inskränkthet och feghet. Våga se den brutala verkligheten bakom datorspelen.”