När juletider nalkas öppnar vi våra plånböcker.

Aldrig är vi så generösa och givmilda som i adventstid. Vi ger. Inte bara till nära och kära, släkt och vänner, utan också till de olyckliga som hamnat utanför, som har det sämre än vi, som inte har någon julgran att lägga klapparna under – som inte ens har ett hem att ställa den där granen i.

De senaste åren har svenska privatpersoner skänt cirka 5,8 miljarder kronor årligen. Mest skänker vi kring jul.

Barncancerfonden uppger att ungefär 25 procent av deras medel strömmar in runt jul, och Unicef säger att de gåvor man kan köpa i deras webbshop – till exempel varma filtar och vaccin mot mässling – säljer allra bäst den 23 december.

Julen. Det är givandets högtid. När det är jul ska man ge och få, få och ge. Kanske ge mest ändå, i alla fall när man är vuxen.

Från socialantropologin är det väl känt att den som vill vara hövding visar det genom slösaktighet och stora gåvor. Den som slösar, som överöser andra med gåvor, visar att han har stora resurser, att han har mest pengar och mest makt.

Den som ger har också rätt att vänta sig gengåvor – och om mottagaren inte kan ge något tillbaka så får han eller hon betala genom att medge sin lägre status eller underordning.

Kanske är det den här socialantropologiska logiken som ligger bakom det faktum att även företag skänker allt mer.

Att skänka pengar till välgörenhet och ideella organisationer ger status och bygger varumärket. Det är fint och inger respekt.

Inget ont i det. Tvärtom. Det är fint att det är hög status att vara god och göra gott.

Lyckoforskning hävdar ju dessutom att en människa blir lycklig av att göra gott. En människa som gör gott är också en lycklig människa, eftersom goda handlingar bidrar till upplevelsen av att livet är meningsfullt.

Eudaimonia, vilket ibland översätts till ”ett gott liv”, ibland till ”ett lyckligt liv” är ett centralt begrepp hos Aristoteles. Eudaimonia, det högsta goda, är det alla strävar efter.

Allting strävar efter något, och det som varje varelse strävar efter är denna varelses högsta goda.

Allting är till sitt väsen inriktat på att sträva mot ett mål – ekollonet att bli en ek, lejonet att bli en skicklig jägare och människan, vad är hennes högsta goda?

Ett gott liv för människan är ett liv som styrs av förnuftet, menar Aristoteles, och litar på att förnuftighet leder till godhet. Strävar människan verkligen efter att uppnå moralisk fullkomlighet – göra gott? Det där goda, som vi förväntas sträva efter, vad är det?

”Vi hoppas på felaktiga saker vilket beror på våra felaktiga föreställningar” skriver religionsfilosofen Catharina Stenqvist i Dagens Nyheter.

Hon menar att människan lever i två slags spänningar – dels spänningen mellan verklighet och önskan, dels spänningen mellan vad vi tror om oss själva och vad vi faktiskt förmår.

Jag tänker att vår givmildhet under december månad, i juletid, inte bara är ett uttryck för dåligt samvete och skuldkänslor utan också ett uttryck för hur vi önskar att det skulle vara i världen.

Vi önskar oss en bättre värld. En rättvis värld. Vi delar med oss av vårt överflöd och bidrar till att några fler får det lite bättre, i alla fall en liten stund.

Kanske kan vi bära med oss denna önskan in i det nya året och orka arbeta för en bättre värld några månader till.

Det är väl en fin tanke, såhär i juletider?