Medan rösterna kontrollräknas, politiker slåss om regeringsbildningen och alla valarbetare tar sig igenom veckans arbete med en stor mängd kaffe och tom blick finns det en del av Sveriges befolkning som helt spårat ur i sin bedömning av resultatet.

Frågor ställs om hur Sverigedemokraterna kan få så få röster när alla ens kompisar sagt att de röstar på dem, hur procenten för ett parti kan sjunka under tiden rösterna räknas, och hur det är möjligt att deras siffror skulle ha kunnat överskattas i opinionsmätningar.

Kanske är det inte så konstigt. Under hela valrörelsen har både media och politiker triangulerat utifrån Sverigedemokraternas positioner, skandaler och politik.

För en granskare blev mängden nyheter att förhålla sig till nästan överväldigande. För väljare med konfirmeringsbias måste det ha framstått som att hela Sverige styrdes med järnhand av deras glasögonprydda frälsare från Sölvesborg.

Om jag som hade tippat på siffror närmare 19 procent blev lättad av resultatet, så går det inte ens att jämföra med chocken som verkar ha drabbat många Sverigedemokratiska sympatisörer och andra som hejat på de tre uppstickarna i farvattnet – identitärerna i Alternativ för Sverige, nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen och libertarianerna i Medborgerlig Samling.

• Katerina Janouch, sanktionerad politisk vilde på MED:s riksdagslista, instruerar sina följare i hur de kan överklaga valresultatet.
• NMR:s Simon Lindberg kallar valet ”uselt” och skyller på röstfusk.
• William Hahne, före detta Ungsvensk som nu företräder AfS, uppmanar folk att mejl dem om de misstänker fusk.
• SD startade för övrigt redan för tre veckor sedan Facebook-gruppen ”Valfusk”, för att ta in anmälningar.

Konspirationsteorierna är inget nytt, utan en del av samma narrativ av etablissemangshat och brist på tilltro till systemet som alltid florerat på politikens ytterkanter och som de här grupperingarna jobbat hårt för att bygga upp de senaste åren.

Samtidigt har mina uppmaningar om att rapportera in från de ställen i Sverige där processen upplevs ha fungerat i skrivande stund över tusen retweets och kommentarer.

För stora delar av Sverige var det här ett val som alla andra. Hur mycket småpartierna på högerkanten än vill beskriva sig som ”folket” så är det inte med sanningen överensstämmande – det visade valresultatet med all önskvärd tydlighet.

Vad jag önskar mig kommande fyra år är att vi hjälps åt med att den bilden ska bli den rådande även i våra medier, såväl sociala som tryckta. Att den lilla gruppen radikala internetaktivister som drevar, hotar, smutskastar och konspirerar inte ska synas och höras mer än det folk de låtsas företräda.

En svensk tiger, som den välkända propagandabilden från andra världskriget lärt oss. Men tiderna har förändrats. Mängden desinformation och populism från de högt skrikande ytterkanterna kan bara mötas med saklighet från den majoritet som tror på den demokratiska processen.

Där behöver vanliga svenskar höja rösten och ta över samtalet. För demokratins skull.