Det främsta problemet med Vänsterpartiets allomfattande vinstförbud är emellertid att det inte gör skillnad på småföretagaren och den multinationella riskkapitalisten. Istället för att bekämpa ogräset som växer på välfärdens äng vill Andersson ta fram jordfräsen och riva upp alla de blomstrande entreprenörer som bidrar till ett mervärde och en ökad valfrihet för brukare, patienter och anhöriga, replikerar Thomas af Bjur (FP) till Ulla Andersson (V) i debatten om vinster i välfärden.

I frågan om vinster i välfärden uppvisar Vänsterpartiets Ulla Andersson en syn på samhället som bidragit till att hennes eget parti befunnit sig i opposition sedan allmän rösträtt infördes i Sverige. I Anderssons värld är allt svart eller vitt. Ja eller nej. Start eller stopp. Pragmatism och vilja till kompromiss lyser med sin frånvaro. Det är en inställning som inte bidrar till att utveckla vårt solidariskt finansierade välfärdssamhälle. Tvärtom är nyckeln till en trygg välfärd – även i framtiden – att vi med givna resurser kan åstadkomma mer och bättre för de skattemedel som står till förfogande. Då är det centralt att fokus alltid är kvaliteten på den verksamhet som bedrivs. Inte vilken driftsform en vårdgivare har.

Vänsterpartiets vurmande för ”non-profit” kan tyckas behjärtansvärt. Problemet är att Andersson och hennes partivänner aldrig lyfter fram det faktum att även företag som är icke-vinstdrivande behöver gå med överskott. Vinst krävs för att man ska kunna investera i framtiden men också för att hantera besvärligare tider. I kommunala och landstingsdrivna verksamheter kan denna typ av tillfälliga svackor ofta fyllas igen med skattemedel. En metod som Andersson och hennes partivänner ständigt propagerar för i politiska församlingar runt om i vårt land. Att ställa krav på verksamheter som år efter år uppvisar negativa ekonomiska resultat eller bristfällig kvalitet tycks för Vänsterpartiet alltid vara underordnat frågan om huruvida framgångsrika entreprenörer uppvisar vinst i verksamheter som bedrivs med god kvalitet, hög patientsäkerhet och bra bemötande. Det är beklagligt.

Jag blundar inte för att det idag finns aktörer som bedriver verksamhet inom välfärdssektorn med offentligt finansiering som inte har där att göra. Aktörer som genom avancerad skatteplanering söker smita undan sitt ekonomiska och moraliska ansvar. Dessa avarter ska alltid bekämpas.

Det främsta problemet med Vänsterpartiets allomfattande vinstförbud är emellertid att det inte gör skillnad på småföretagaren och den multinationella riskkapitalisten. Istället för att bekämpa ogräset som växer på välfärdens äng vill Andersson ta fram jordfräsen och riva upp alla de blomstrande entreprenörer som bidrar till ett mervärde och en ökad valfrihet för brukare, patienter och anhöriga.

Om Vänsterpartiets vision förverkligas kommer den ofrånkomligen att slå undan benen för de närmare 10 100  privata aktörer med färre än 20 anställda som idag bedriver vård- och omsorg med offentlig finansiering i Sverige. Småföretag som i mångt och mycket drivs av engagerade entreprenörer som i hög utsträckning är kvinnor. Sällan har Vänsterpartiets högtidliga paroller om att stå upp för feminism och kvinnans frigörelse klingat falskare.

Vänsterpartiets uttalade mål med sitt allomfattande vinstförbud är en ordning där entreprenörer tillåts ”söka skattemedel” som på nåder delas ut av Andersson och hennes gelikar. En ordning där den enskilde individens eget val av vård och omsorg sätts på undantag. En ordning där patienten och dess anhöriga förvägras en reell möjlighet att själv styra över sin livssituation. Det vore välgörande om Andersson och Vänsterpartiet istället tog av sig sina ideologiska skygglappar och bidrog till att bekämpa med de aktörer – offentliga och privata – som idag bedriver verksamhet som inte upprätthåller god kvalitet.

Min uppfattning är att det krävs en blocköverskridande överenskommelse med socialliberal prägel som ger tydliga spelregler för de aktörer som vill bidra till kvalitet, mångfald och valfrihet inom välfärdssektorn i vårt land. En överenskommelse som säkerställer att en mångfald av utförare tillåts bidra till välfärdens utveckling i vårt land idag, imorgon och i framtiden. Det är tråkigt att behöva konstatera att Vänsterpartiet i vanlig ordning tycks inta sin plats på den parlamentariska läktaren där man fjärran från ansvar kan bedriva plakatpolitik.