En av de första lektionerna jag hade på journalistprogrammet en gång i tidernas begynnelse handlade om ett fall med en liten flicka där media skapade ett drev mot polis, socialtjänst och andra myndigheter.

Känslostormen blev så stark att alla till slut sprang åt samma håll och agerade domstol vilket ledde till att trycket blev så hårt på systemet att ”rättvisa” skipades.

Sen gick det en kort tid och barnet avled just på grund av denna ”rättvisa” eftersom sanningen inte riktigt varit den som mediedrevet målat upp...

Jag tänker mycket på det där nu när jag sett Dan Josefssons inlagor i Kevin-fallet i SVT:s Dokument inifrån. Det är vad de är. Partsinlagor.

SE PROGRAMMET: Fallet Kevin

Josefsson väljer att lyfta fram vissa saker och utelämna annat i syfte att berätta de utpekande pojkarnas berättelse och bygga en ”Making a murderer”-historia.

Han är oerhört bra på det han gör och dramaturgiskt har teamet bakom ”Fallet Kevin” gjort ett lysande jobb.

Klipp, kommentarer, intervjusekvenser och bildspråk, allt samspelar för att bygga upp en suggestiv stämning och få tittarna att förstå att här finns det inga tvivel om vad som är sant och falskt eller vem som är god och ond.

Problemet är bara att Dokument inifråns serie om Kevinmordet i Arvika – även om den vill ge sken av detta – inte är dokumentär med syfte att objektivt granska och ställa öppna frågor om ett brott och en utredning där mycket tycks vara oklart.

”Fallet Kevin” driver tvärtom en tydlig tes utifrån en förutbestämd uppfattning om att de två barn som sades vara inblandade överhuvudtaget inte var det och hela ärendet från början till slut är felaktigt hanterat.

Som förälder kan man inte undgå drabbas av Dan Josefssons version av det som skedde för 19 år sedan. Jag gråter av obehag när jag ser de inspelade barnförhören. Sista avsnittet är jag tvungen att pausa flera gånger för att kunna andas.

Men. Journalisten i mig är samtidigt medveten om att jag inte har hela bilden. Och att det är precis sorg, hopplöshet, obehag och ilska Josefsson vill få mig att känna.

Därför skaver det. Tvärsäkerheten. Dumförklaradet av i princip alla som deltog i Kevin-utredningen. Den medvetna bristen på följdfrågor som gång på gång blir uppenbar.

Med tanke på hur lite man som tv-tittare egentligen vet, och hur differentierade bilderna är från de människor som på olika sätt haft med fallet att göra, är det otäckt att så många uppfattar det Dan Josefsson berättar (vilket är de utpekade pojkarnas och deras familjs version av idag) som en absolut sanning.

Vi borde ha lärt oss att inte reagera med ryggmärgen vid det här laget. Det är som sagt inte första gången en etablerad journalists skickliga hantverk skapar ett hårt drev mot myndigheter i ett komplicerat fall. 

Ändå springer människor i såväl traditionella (Expressen är ett undantag som faktiskt lyft fram sådant som Josefsson utelämnat och problematiserar den svartvita bilden) som sociala medier utan att tveka åt det håll Josefsson pekar, och agerar villigt både jury och domare.

Det är utmärkt att mordet på Kevin och dess efterspel, liksom andra rättsfall och övrigt myndighetsutövande, granskas av grävande journalister.

Att rota i sådant är journalisters jobb och otroligt viktigt ur ett samhällsperspektiv. Att granskningarna i DN och SVT lett till att förundersökningen tas upp igen är även det mycket bra.

Förhoppningsvis kan rättsystemet vid en ny genomgång av fallet reda ut frågetecknen. Absolut ingen förtjänar att få skulden för brott man inte begått.

Men tills att den återupptagna förundersökningen avslutats och det juridiskt klarlagts vilka brister som de facto går att peka ut och vilka konsekvenser det får för synen på Kevinfallet som uppklarat, har vi goda skäl att vänta med att slå på stora rättvise- och haveritrumman.