För bara fem år sedan gick det inte att hitta en enda foundation i en mörkare färg än sandfärgad hos någon av budgetkedjorna här i Sverige.

När jag tänker tillbaka nu inser jag att jag inte reflekterade över det så mycket då, för det var ju så det alltid hade varit.

Istället fick man nöja sig med att bara följa med och kolla på när ens vänner hoppade mellan det ena varumärket till det andra och hittade flera foundations som matchade dem.

Man fick nöja sig med att sminka sig med brun-utan-sol-krämer i flera år för att det var de enda mörka krämerna man kunde hitta.

Man fick nöja sig med att komma hem helt grå i ansiktet efter att ha varit på en sminkkurs hos den butik som hyllats för att de hade mer än en mörk färg, för att ingen av dem var tillräckligt mörka.

Och så fick man nöja sig med att när det väl kom en mörkare färg till en budgetkedja så var det bara en och den skulle passa alla.

Det var inte förrän jag åkte till London för första gången som jag insåg fullt ut hur lurad jag blivit. Där fanns hur mycket smink som helst för oss vars hud solen älskar lite mer.

Samma varumärken som i Sverige bara fanns i tjugo nyanser av beige fanns där också i fem olika bruna nyanser. Hos en internationell butiker i USA fanns tjugotvå olika nyanser av deras egna foundation, åtta av dessa var mörka och hela tre av dem passade min hudton.

Att vara afrosvensk innebär att man ständigt får vara den som kompromissar.

Om någon inte tycker att n-ordet är rasistiskt förväntas man acceptera det, när främlingar tar i ens hår för att de tycker att det är häftigt ska man tacka och ta emot, när folk tycker att man är exotiskt ska man ta det som en komplimang.

Säger man ifrån tycker folk att man klagar. Varför då?

För att vi förväntas nöja oss med det vi får, vi kunde trots allt haft det värre.

Det stämmer såklart att vi kunde haft det värre men ett problem är inte irrelevant för att det finns andra, större problem.

Det finns nämligen tusentals saker i världen som är viktigare än smink, men faktum är att afrosvenskar är underrepresenterade i Sverige och alla platser vi inte representeras på spelar roll.

Bristen på representation blir väldigt tydlig när man på Åhléns, Kicks och Sephora kan hitta femtio nyanser av beige medan vi andra får nöja oss med några få enstaka som ska matcha alla oss.

Frågar man i butikerna varför de inte tar in några mörka färger brukar det snabba svaret vara att efterfrågan inte finns. Jag kan inte riktigt köpa det argumentet.

Om det inte hade funnits någon efterfrågan varför samlas då så många afrosvenskar runt de alldeles för få varumärken som erbjuder mer än två mörka färger?

Det minsta butikerna kan göra för oss afrosvenskar är att ge oss möjlighet att beställa in sminket via dem eller deras hemsidor!

Som sagt så handlar det här i slutändan inte bara om smink. Våra hudtoner är nämligen inte bara frånvarande på sminkhyllorna utan även i resten av samhället.

Ser man sig om så kan man lätt tro att vi inte finns. Sätter man på sin TV ser man inte oss, går man på stan och kollar på reklamannonserna syns vi inte till fastän vi är därute på gator och torg och i butiker och på restauranger.

Jag är trött på att alltid få nöja mig.

Varför kan inte vi få samma enkla lyx som alla andra?