Toppstyrning är mer en regel än ett undantag inom moderaterna. Jag har mött många kvinnor som har upplevt att de får högre poster så länge de är tysta och fogliga, men som möter ett kompakt motstånd från sina partikollegor när de framför åsikter som inte stämmer med ledningens manus. Av någon anledning verkar makt vara speciellt viktig för moderater, där makten ibland verkar vara en starkare drivkraft än att driva politik och företräda sina väljare. Det skriver den fd moderaten Hannah Ljung.

Anne-Marie Pålssonkommer ut med en bok om sin tid som moderat riksdagsledamot. I intervjuer beskriver hon en värld där riksdagsledamöterna är statister som man visar upp för att bekräfta bilden av en verklig demokrati. Verkligheten menar hon är en annan, riksdagsledamöterna i moderaterna ska inte komma med egna synpunkter utan verkställa det som partiets toppolitiker och topptjänstemän beslutat. Hon menar att detta inte är ett problem som enbart finns inom moderaterna utan hos alla partier, om än i skiftande grad.

Som före detta moderat låter Ann-Marie Pålssons berättelse om sina upplevelser från sin tid som riksdagsledamot skrämmande välbekanta.

Jag har inte suttit i riksdagen så jag kan inte uttala mig om hur det är där, men likheten med mina erfarenheter från min tid som aktiv moderat i en av landets större kommuner är slående.

Moderaterna har arbetat hårt för att förändras till de nya moderaterna. Politiken har tagit nya vändningar och målmedvetna strategier har fört fram partiet till regeringsmakt.

Men internt är moderaterna fortfarande ett parti med en stark hierarkisk organisation där toppolitikerna styr och fotfolket ska gå i led.

Toppstyrning är mer en regel än ett undantag inom moderaterna. Genom åren har jag träffat många moderater från landets alla hörn som ifrågasatt den kvävande hierarkiska ordningen, människor som envist kämpat för att skapa ett öppnare diskussionsklimat inom partiet.

Jag har mött många kvinnor har upplevt att de får högre poster så länge de är tysta och fogliga, men som möter ett kompakt motstånd från sina partikollegor när de framför åsikter som inte stämmer med ledningens manus. Engagerade och kompetenta kvinnor går in i partiet med entusiasm men hamnar i valet mellan att tystna för att passa in eller framföra sina åsikter och bli utfrysta. Alltför många väljer att lämna politiken och därmed fältet fritt för de som kräver rättning i leden.

Det handlar i hög grad om makt. Makt är en viktig del av det politiska livet. Kampen om makten står inte bara mellan partierna, utan i lika hög grad inom partierna.

Av någon anledning verkar makt vara speciellt viktig för moderater, där makten ibland verkar vara en starkare drivkraft än att driva politik och företräda sina väljare.

Är det verkligen lika i alla partier? Som numera aktiv politiker i annat parti så kan jag konstatera att så inte är fallet. Skillnaden mellan partikulturer är avsevärd. Moderaterna håller fast vid en hierarkisk ordning där partiets uppfattning tydligt fastställs från toppen och sedan förs neråt i leden. Det handlar inte bara om uppfattningar i viktiga frågor utan även om ordval och kommunikation. Strategin att skapa en samlad bild av partiet har ju varit framgångsrik sett i antal väljare, men frågan är hur länge styrkan kan finns i ett parti där likriktning och lydnad premieras och engagemang utgör ett hot.