Ikväll sänds Uppdrag Gransknings andra program om hur vården hanterar den stora ökningen av unga som plötsligt ifrågasätter sitt kön.

Jag är mamma till Johanna, som framträder i programmet, och jag är också en av många föräldrar som är oroliga över hur vården i dag bemöter dessa unga.

Jag, och det föräldranätverk jag är en del av, ifrågasätter inte att det finns personer som verkligen är hjälpta av medicinsk könskorrigering. Jag har själv en transman bland mina vänner, som lever väl och mår bra.

Men de senaste åren har vi sett en explosionsartad ökning av antalet unga som upplever könsdysfori. Vi vet att dessa unga mår väldigt dåligt. Många har självmordstankar. Det är numera långa köer till utredning – där förut några enstaka sökte vård, väntar nu flera hundra på utredning.

Att dra slutsatsen att alla, eller ens de flesta, ska erbjudas medicinsk behandling i form av könskonträra hormoner och eller kirurgiska ingrepp är långt ifrån en självklarhet.

Det som däremot är självklart är  att  vården ska erbjuda dessa unga vård. Som förälder och nära anhörig vill man inget annat än att ens barn ska må bra. Vi är förtvivlade över att de mår dåligt och känner sig obekväma i sina kroppar.

Men vi upplever att den enda vård som erbjuds våra barn är hormoner och kirurgi, oberoende av tidigare sjukdomshistoria och psykisk ohälsa i övrigt.

I informationen till oss som närstående tonar vården ner risker och biverkningar, och förnekar att det finns en hel del som faktiskt ändrar sig (se gärna www.detransinfo.se).

Något svar på om självmordsrisken är lägre för dem som genomgått könskorrigering går inte att få.

Den som ställer kritiska frågor får veta att den är transfob; den som påpekar att ens barn aldrig tidigare visat tecken på könsdysfori får veta att familjen uppenbarligen varit otillåtande.

Om en ung människa lider av ätstörningar, självskadebeteende eller ångest går behandlingen ut på att utforska, förstå och förändra tankar och känslor.

Men när ett barn uttrycker könsdysfori är vårdens första åtgärd i stället att bekräfta avståndstagandet från den egna kroppen. Därefter följer en snabb utredning av medicinska ingrepp.

Vi har en lag från 1975 som förbjuder sterilisering före 25 års ålder.

Motivet var i första hand att det är först vid den åldern som man är tillräcklig emotionell och sexuell mogen för att kunna besluta om sterilisering. Senare tids hjärnforskning har på intet vis kommit fram till att denna mognad numera inträffar tidigare.

En av de saker som komplicerar situationen är att många som senare ändrar sig, detransitionerar, har varit helt och fullt övertygade om sin könsidentitet.

De kan till och med ha tjatat sig till sin behandling. Problemet är att det tar tid, ofta fyra-fem år, innan de har tänkt om. Detta är också en viktig anledning till att skynda långsamt med irreversibel behandling.

När könsdysforin är svår, kan medicinsk behandling kännas som enda lösningen – särskilt om man inte får någon annan hjälp att utforska sina tankar och känslor. Men även med samtalsstöd kan det vara en lång process att komma över sin könsdysfori och må bra i sin kropp.

Det är en tonårings rättighet att få vara tvärsäker, men det är vuxenvärldens uppgift att skapa ett tryggt system där unga människor inte kan fatta livsavgörande beslut som sedan visar sig felaktiga.

Både transpersoner och unga människor med psykisk ohälsa har rätt till tillförlitlig och kunskapsbaserad vård. Det borde vara ett gemensamt intresse för oss alla att vården ska vara säker, trygg och evidensbaserad.

Men eftersom utvecklingen är så snabb, saknas än så länge forskning om unga personer med könsdysfori. I väntan på forskningsstöd, måste därför vården av barn och unga med könsdysfori präglas av försiktighet.

Våra barn får inte det bemötande och den vård de skulle behöva. Jag, och många föräldrar med mig, skulle önska följande för våra barn:

• Den vård som ges ska vara baserad på kunskap och vetenskaplig evidens
• Samtalsstöd ska erbjudas under både väntetid och utredningstid och som ett alternativ till medicinsk behandling
• Gärna byte av namn och klädstil, men inga irreversibla behandlingar förrän tidigast efter fyra år för personer under 25 år