Det är med glädje och väckta förhoppningar som vi tar emot förslaget om ett nytt kunskapslyft. Vi ser det som ett stort steg framåt och en viktig förutsättning för hur den svenska skolan ska förbättras.
Långsiktigt kommer detta att kunna bidra med avgörande insikter om hur vi möter och bemöter elever med särskilda behov.
Vi hoppas att detta blir en stark signal om vad skolan idag saknar och att den inkluderingsvåg hejdas som idag tillåts välla in i skolorna utan tillräcklig förberedelse.
Men. Vi saknar akuta åtgärder på ett problem som varje dag skördar nya offer.
Miljöpartiet lägger ett förslag om ett nytt nationellt skolutvecklingsprogram som man kallar Specialpedagogik för alla. Syftet är att ge lärare grundläggande specialpedagogisk kompetens.
Satsningen ska vara en långsiktig och systematisk investering för att förstärka en skolkultur där flexibelt lärande efter individuella förutsättningar blir en självklarhet.
Förslaget tar särskilt upp den stora gruppen elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som en grupp som konsekvent missgynnas och riskerar att fara illa i dagens skolsystem.
Det är mycket positivt att fördjupad kunskap om vanliga diagnoser nu lyfts fram.
Att fokus flyttas från elevers symptom (störande, trotsiga, undvikande, asociala etcetera) till hur deras funktionsnedsättningar och personlighetsvariationer gör behovet av flexibla metoder och miljöanpassningar nödvändiga.
På så sätt har också deras kompetens och förmågor möjlighet att blomstra.
Att, som under våren, se diskussioner om det är tillåtet att släpa ut ett barn med funktionsnedsättning i handlederna eller inte har utgjort ett lågvattenmärke i den moderna skolans historia.
Tillsammans med de förslag som tidigare aviserats: mer pengar för rekrytering av pedagogisk personal och inom elevhälsan, läsa-skriva-räkna-garantin, fler utbildningsplatser på speciallärar- och specialpedagogutbildningarna och stimulans för yrkesverksamma lärare att vidareutbilda sig till speciallärare, ser vi nu att de långsiktiga förutsättningarna för en skola som i verklig mening inkluderar barn i behov av särskilt stöd förbättras avsevärt.
Ett kritiskt perspektiv saknar vi dock fortfarande.
De akuta insatser som måste till omedelbart för att häva det haveri som uppstått och fortsätter att uppstå i skolor runt om i landet.
Vi föräldrar lever i den realiteten varje dag med barn som redan innan de hunnit gå ut lågstadiet ger upp och inte ser meningen med vare sig skolan eller livet.
Barn som blir stämplade som omöjliga fall och antingen straffar ut sig själva genom att förstöra för hela klassen, eller drabbas av utbrändhet och slutar att gå till skolan över huvudtaget.
Under tiden utredningar görs om resursfördelningen till skolorna, om tilläggsbeloppens utformning, om hur inkludering bör eftersträvas till varje pris och särlösningar läggs ner trots att de fungerat bra för vissa elever, under tiden går våra barn sönder och vi familjer med dem.
Sammanfattningsvis ställer vi oss mycket positiva till förslaget om specialpedagogisk satsning och menar att det också kommer att kräva en tydlig statlig styrning för att få den inverkan som åsyftas.
Vi ser ett antal fallgropar som behöver regleras:
- Satsningen måste innebära att skolans förmåga att möta alla elever fortsatt garanteras genom speciallärare och specialpedagogiska insatser som kan stödja lärarkollegor och skolledare i arbetet med att möta alla barn.
- Satsningen måste innebära att man först garanterar att alla förutsättningar är på plats innan man gör drastiska förändringar i fungerande resursfördelningsmodeller och särskilt stöd.
- Satsningen måste innebära att inkludering sker med barnets bästa i fokus. Elever som inte har förutsättningar att klara av den inkluderande skolan och utvecklas bäst i en alternativ skolform ska erbjudas ett fullgott alternativ.