Dagens barnprogram på tv berör ämnen som stjärnglans, konsumtion, glitter och glamour. Detta trots att verkligheten för unga i dag ser helt annorlunda ut, med en hög barnfattigdom och en minst sagt svajig ekonomi. Barnen förtjänar att få veta hur samhället ser ut – tv-programmen måste sluta fördumma och börja fördjupa, skriver Malena Janson inför Debatt ikväll kl 22.00 i SVT1.
Skitdrömmar kallar Nina Björk dem: våra drömmar om infällda spotlights ovanför köksbänken, värmeslingor i badrumsgolvet och ismaskin i frysen. Medan världen håller på att gå åt helvete ägnar vi tid, energi och pengar på att putsa vårt eget bo. För det, säger oss reklamen och magasinen, är vi värda. Och det bygger vårt samhällssystem på.
Skitdrömmar kallar jag dem: de drömmar vi fyller våra stackars ungar med via teven. Om en framtid som idoler, sportstjärnor, nobelpristagare, superhjältar eller kändisar i största allmänhet. Medan de senaste rapporterna från den bistra, svenska verkligheten lyder att ungdomsarbetslösheten är uppe i 22,2 procent, att 13 procent av landets barn växer upp i fattigdom och att skolan blir allt sämre.
Medan Sverige håller på att gå åt helvete ägnar sig Barnkanalen åt att bygga luftslott åt sina unga tittare.
Särskilt tydlig är den här trenden i programmen för de lite äldre barnen. Lilla Sportspegeln handlar numera uteslutande om tävlingar och stjärnor. Lyckliga tittare får tävla i studion, ännu lyckligare tittare vinner en stjärnas autograf, den allra lyckligaste tittaren får möta en stjärna i egen hög person. Just ordet stjärna är det i särklass vanligast förekommande substantivet i Lilla Stjärnspegeln. Fredagskväll med Malin är exakt så som programmet beskrivs på SVT Play: ”Malin Olsson hänger med stjärnor och artister. Exklusiva möten och livespelningar, glitter och glamour.” I webbserien Big in Japan får vi följa med sångaren Ulrik Munther när han gör karriär som ”en ny Justin Bieber” i Japan. I Fixa rummet kommer en inredare hem till ett utvalt barn och stylar om henoms rum. Och vi snackar inte praktiska tips som vi tittare kan ta efter, utan en hel vägg veckat guldtyg à 500 kronor metern för att skapa fond till en melodifestivalscen, traktordäck och svetsade detaljer. För att skapa ett drömrum åt en blivande stjärna.
Aningen mer nedtonade drömprogram är Överraskningen där barn får träffa Superkocken Niklas Ekstedt och ordna fest för någon de tycker om, Mekatronik om fantastiska, elektroniska manicker som man exempelvis kan spionera på någon med och Philofix som är pysselprogrammet deluxe i vilket man inte kommer så långt med en toarulle och lite klister utan som kräver ett rejält mått tid, pengar och skicklighet. Det är drömmen om den perfekta överraskningen, det perfekta meket, det perfekta pysslet som här effektivt underhålls.
Och det är drömmen om strålkastarlivets lycka, om konsumtionens ljuva sällhet, om individualismen som glädjekälla som lanseras och hamras in vecka efter vecka i Barnkanalen. Det är skitdrömmar. Vilket jag ju inte får säga högt eftersom det kan kränka ett barn som ju från dag ett har fått lära sig att just hen kan få alla sina drömmar uppfyllda. Bara hen inte tappar tron. Bara hen känner inåt och följer sitt hjärta.
Men att slå sådana blåa dunster, ingjuta sådana falska förhoppningar, proppa sådana lögner i våra barn är dock långt värre än en kränkning. Det är att ge en fullständigt skev bild av världen som ungarna är del av. Det är att garantera en rejäl besvikelse den dag då de inser att inte alla kunde bli Zlatan och Agnes – för det handlade inte bara om ”rätt attityd” – men väldigt många kunde hamna i arbetslöshet, utanförskap och psykisk ohälsa.
Men usch, så trist det blev nu med allt prat om Verklighet. Lite skön skärmeskapism är väl ungarna värda, va? Nu när ungdomsarbetslösheten och barnfattigdomen ökar och skolan är så dålig så kan väl åtminstone Barnkanalen bjuda på lite drömmar om mys och lyx, eller?
Eller inte. Barn har rätt att få veta sanningen om världens tillstånd. Allt som kan berättas för vuxna kan också berättas för barn – bara man bara gör det på rätt sätt; det vill säga tar hänsyn till den unga publikens begränsade erfarenheter. Det kräver fördjupning och förklaring och sådant tar tid.
Men just tid tycks vara det man har minst av i Barnkanalen. Där ska det gå fort! Och vara snyggt! Och varken kräva eftertanke eller analys – för då märker publiken hur ytliga programmen och drömmarna är.