Som kvinnlig löpare vänjer man sig lätt vid sexistiska kommentarer, speciellt ”komplimanger”. ”Snygga ben” och ”snygg mage” är till exempel inget jag reagerar över längre.

Däremot gör ”jag vill knulla dig” eller ”jag ska komma över hela din rygg” mig rädd. Precis som många andra kvinnor som springer har jag råkat ut för en rad obehagliga händelser när jag sprungit och precis som många andra kvinnor har jag vant mig vid att det kommer hända igen.   

Runner’s World genomförde nyligen en undersökning om sexuella trakasserier där över 1 200 svenska löpare deltog.

Undersökningen visar att över hälften av kvinnorna någon gång har varit med om att en främling har kommenterat deras utseende, blottat sig, visslat, gett ett sexuellt förslag, antastat eller förföljt dem under en runda.

Knappt var femte manliga löpare har varit med om något liknande. Visslingar och kommentarer om utseendet är den vanligaste formen av oönskad uppmärksamhet som kvinnliga löpare möter.

Kvinnor byter gym för att slippa trakasserier på löpbandet och väljer andra kläder för att slippa uppmärksamhet, men en del slutar också helt att springa.

För de allra flesta är det nämligen inte bara att skaka av sig upplevelserna – vår undersökning visar att 60 procent påverkas eller påverkas mycket av att bli kommenterade när de springer.

Det kan vara obehagligt och otäckt, men också störande och inte ens i tävlingssammanhang kan man som kvinna känna sig trygg och fri. När jag sprang Jamaica Reggae Marathon bedömde arrangörerna att jag skulle kunna bli påhoppad om jag sprang ensam.

De skickade därför ut en vakt som cyklade vid min sida under hela loppet. Incidenten har i dag blivit en rolig historia som mina vänner ofta drar på fester.

Men den är egentligen inte speciellt kul – den handlar trots allt om att jag som kvinna inte kan springa ett lopp utan att riskera att bli utsatt för sexuella trakasserier. 

Nästan 18 procent av alla kvinnor i vår undersökning har blivit förföljd av någon under en löprunda, 7 procent har råkat ut för blottare eller blivit antastade.

Obehagliga upplevelser hänger ofta kvar, och det gör även saker man läser om i media eller får höra att vänner råkat ut för. Både vår löpupplevelse och vår säkerhet påverkas och vår studie visar att 90 procent av alla kvinnliga löpare har anammat en säkerhetsåtgärd.

Det kan handla om att tala om för någon exakt var man ska springa, att springa med mobilen i handen, att alltid springa med andra människor eller att bära med sig pepparsprej.

Även om sådana här säkerhetsåtgärder inger viss trygghet känner många kvinnor som Runner’s World pratat med ändå ett visst motstånd mot att behöva tänka på sådant här, bara för att man ska ge sig ut och springa. 

Jag har reagerat på olika sätt när jag blivit utsatt för trakasserier.

Ibland har jag sagt ifrån, ibland har jag varit tyst. Någon gång har jag blivit nervös och börjat skratta.

Men varje gång har jag känt att jag inte gjort tillräckligt – att jag borde markera hårdare och att jag borde reagerat annorlunda för precis som många andra kvinnor har jag känt skam när det är någon annan som gått över gränsen.

Det är inte jag som gjort fel, men det är jag som mår dåligt. Det finns tyvärr ingen manual för hur en kvinna ska agera om hon blir sexuellt trakasserad under en löprunda.

Varje kvinna är idag själv utelämnad att göra en riskbedömning av situationen och sedan ta ställning till om det är värt att säga ifrån.

Vad som däremot är tydligt är att det är dags att arbeta bort skammen. Berätta om när du varit med om slentriansexism, råkat ut för blottare eller blivit förföljda.

Det är inte dig det är fel på.