Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Det är inte tillåtet att tvångsgipsa någons armar enligt lagen. Men det görs ändå. (Bilden är arrangerad). Foto: Torkel Wennman

”Vården för självskadebeteende måste utvecklas”

TVÅNGSVÅRD · ”En läkare i programmet ser gipsning som ett uttryck för patientens förtvivlan – jag ser det snarare som ett uttryck för vårdens oförmåga att behandla självskadebeteende”, skriver Thérèse Eriksson.

Thérèse Eriksson
Beteendevetare och författare

För fem år sedan avslöjadesatt rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall vårdade patienter med självskadebeteende som inte var dömda för brott, och att man dessutom utsatte dem för olagliga tvångsåtgärder.

Sedan dess har ämnet lyfts flera gånger i media, och 2011 skrev jag och min kollega Sofia Åkerman boken Slutstation rättspsyk där vi ingående beskrev problemen med vårdformen.

I kvällens Uppdrag granskning verkar det ändå som att inget av detta har hänt. Det är som om alla tidigare avslöjanden om missförhållanden inte fått någon effekt på vården.

Uppdrag granskning berättar att rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö har använt olagliga tvångsåtgärder för att begränsa patienters självskadebeteende. I stället för tvångshandskar och tvångshjälmar som man använde på kliniken i Sundsvall, har man i Växjö valt att gipsa kvinnornas armar mot deras uttalade vilja.

En läkare i programmet ser gipsning som ett uttryck för patientens förtvivlan – jag ser det snarare som ett uttryck för vårdens oförmåga att behandla självskadebeteende. Klinikledningen försvarar agerandet, men IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) menar att gipsningarna är olagliga.

Något som däremot inte är olagligt är att Anna, som medverkar i programmet, bara var sexton år gammal när hon skickades till rättspsyk. FN:s barnkonvention som Sverige har ratificerat slår fast att frihetsberövade barn ska hållas åtskilda från vuxna, men eftersom barnkonventionen inte är lag i Sverige finns det ingenting som hindrar att barn ändå vårdas tillsammans med vuxna människor som dömts för brott.

Det finns många skäl till att patienter med självskadebeteende inte bör vårdas inom rättspsykiatrin, men jag vill särskilt lyfta tre:

  • Rättspsykiatrin är utformad för psykiskt sjuka lagöverträdare. Där finns också deras specialistkompetens, inte i självskadebeteende.
  • Rättspsykiatrisk vård utgör även en risk: under 2000-talet har två patienter med självskadebeteende avlidit inom rättspsykiatrin till följd av en medpatients agerande, och åtskilliga har utsatts för våld och sexuella trakasserier från andra patienter.
  • Slutligen tycks långa perioder av slutenvård överhuvudtaget inte vara gynnsam för dessa patienter, något som också blir tydligt för Annas i Uppdrag granskning. Där blir vården direkt kontraproduktiv.

Dessa tre punkter gör det svårt att se hur vård inom rättspsykiatrin kan uppfylla lagens krav på god och säker vård för patienter med självskadebeteende.

Nyligen lät rättspsyk i Växjö meddela att de ska sluta ta emot patienter med självskadebeteende, och att inskrivna patienter ska slussas ut. Till vad är ännu oklart. För fyra år sedan beslutade rättspsyk i Sundsvall att sluta ta emot patienter med självskadebeteende, och successivt tog Växjö över deras patienter.

Vilken klinik kommer att plocka upp bollen den här gången? Så länge det saknas ett nationellt förbud mot att vårda patienter som inte är dömda för brott tillsammans med patienter som är dömda för brott, så saknas också garantier för att patienter med självskadebeteende får adekvat behandling.

Rättspsykiatrisk vård för patienter med självskadebeteende är en olycklig nödlösning som satts i system. Nu måste det ställas krav på att vården för självskadebeteende utvecklas på ett sätt som svarar upp mot patienternas behov.

Det nationella självskadeprojektet har haft sedan 2011 på sig att finna alternativ, men av allt att döma står arbetet fortfarande och stampar. Ingen kan längre säga att man inte känt till bristerna i vården av patienter med självskadebeteende.

Frågan är bara hur länge till ska patienterna behöva acceptera att utsättas för olagliga tvångsåtgärder, och vad mer ska till för att säkerställa dessa patienters rätt till god och säker vård?

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.