Just nu faller Turkiets bomber över oskyldiga kvinnor, män och barn i staden Afrin i norra Syrien.

Om den turkiska armén går in i staden riskerar det att bli ett folkmord. Det hotar att hända, det som vi alla har lovat aldrig skulle få ske igen.

De som anfallet riktar sig mot är den kurdledda allians som besegrade terrorgruppen IS i norra Syrien.

Alla svenska partier är tydliga i att ta ställning mot terrorismen och mot IS, men när Turkiet anfaller de modiga människor som slog tillbaka IS, då väljer många att titta bort.

Regeringen är försiktig i sin kritik och de borgerliga partierna är nästan helt tysta. De sviker dem som offrat så mycket i kampen mot terrorismen.

Den turkiska regimen med president Erdogan i spetsen har aldrig på allvar brytt sig om att bekämpa den grymma IS-terrorismen. Tvärtom kunde utländska terrorister resa genom Turkiet för att ansluta sig till IS och IS kunde länge tjäna pengar på att sälja olja via Turkiet.

Erdogan har istället alltid prioriterat att bekämpa kurdernas i frihet såväl i Turkiet som i grannländerna. Genom att Turkiet agerar som EUs betalda gränspolis för att hålla borta flyktingar har de fått en hållhake på unionen.

Den har han använt för att stegvis avskaffa demokratin i landet.

Vi har sett orättfärdiga fängslanden av oppositionella och journalister, avskedanden av offentligt anställda och nedstängningar av media. Så har Erdogans prioritering sett ut, inte att bekämpa IS.

Istället var det en allians mellan kurder och araber, muslimer och kristna, som fick göra jobbet på marken för att besegra terrorgruppen IS i Kobane, Sinjar och i befrielsen av Raqqa.

De har befriat stora landområden och infört ett progressivt styre där olika grupper lever tillsammans och där kvinnors rättigheter är starka.

Då jublade västvärlden.

Nu tittar samma länder bort när Nato-landet Turkiets stridsvagnar och bombplan angriper Afrin.

Turkiet har en av Natos största militärer, beväpnade med tyska stridsvagnar och amerikanska stridsflygplan. Anfallet sker helt oprovocerat och utan grund i folkrätten.

Till sin hjälp har Turkiet tränat extrema jihadistiska grupper från Syrien som deltar i kriget. Den nordsyriska federationen måste nu flytta sina soldater från slutstriden mot IS till att försvara sig själva mot Turkiets överfall.

Turkiets anfall ger det som är kvar av terroristerna i IS andrum och en möjlighet att komma tillbaka.

Den turkiska ockupationsarmén står idag vid staden Afrins gräns. Om de anfaller staden riskerar vi att se ett folkmord såsom det vi bevittnade i Srebrenica.

Det får inte ske. Omvärlden måste reagera.

Bara en stark internationell reaktion kan förhindra ett folkmord i Afrin. Men omvärlden är tyst, det uppfattas i Ankara som ett klartecken.

Den svenska regeringen har kritiserat, men försiktigt.

Det fanns en tid när det var en självklarhet att Sverige var ett land som högt och tydligt sa ifrån när förtryckare bombar civila. Men när jag i riksdagen frågade Stefan Löfven om anfallet mot Afrin var svaren svävande.

De borgerliga partierna är i stort sett helt tysta. Men det är nu de måste höja sina röster.

Vilken sida står ni svenska Nato-vänner på, de som besegrade IS eller på Nato-landet Turkiets sida?

Är det av lojalitet med Nato som ni inte säger ifrån? Eller vill ni inte störa Turkiets roll som vår gränsvakt mot människor på flykt?

Befolkningen i norra Syrien, inte minst kurderna, har offrat så mycket i kampen mot terrorismen. Det har gjort världen säkrare även för oss.

Vi i vänstern kommer fortsätta stå upp för dem. Vi sviker inte.