Vilka landsortsskildringar är tillräckligt finkulturella för att kritikerna ska bli nöjda?
SVT:s på pappret harmlösa dokumentärserie ”Samtidigt i Hofors”, följer i fyra timslånga avsnitt ett antal individer i deras vardag. De kritiska rösterna har inte varit nådiga.
Argast är debattören Anders Nygårds, som i Expressen anser att serien göder landsbygdsförakt. Han kallar den lättsamt paketerad lantismobbing, banal och exotifierande lyteskomik i stil med “Ullared” på Kanal 5. Miljöerna uppfattar han som smutsiga, fula och ålderdomliga.
I det sistnämnda instämmer Sydsvenskans Lars-Eric Jönsson , som anser att man har skapat bilden av en på ytan sömnig bruksort: “Människorna verkar vara lite eljest. Här går det bakåt. Här tycks man leva som förr i världen.”
Nygårds är inte ensam om att framhålla journalisten Po Tidholms regionalpolitiska inlaga “Resten av Sverige” som ett facit över hur landsbygdsliv ska hanteras på teve.
Hans meningsfrände Kristian Ekenberg skriver i Gefle Dagblad att han saknar i Hofors-serien en “förståelse kring varför landsbygd och stad glider isär” – slarvigt pratar han om en tätort med nästan 7000 invånare för “livet på landet”.
För att denna typ av produktion ska duga, tycks det alltså vara direkt nödvändigt med en Po Tidholm som ställer viktiga frågor om urbaniseringen och glesbygdens marginalisering.
Tidholm själv berättar i Norrlandspodden att han vänder sig mot hur de medverkande skildras och “vilken roll de får spela i den stora berättelsen om Sverige”, hur det saknas kontext, riktig handling och journalistik. Att det “bara” är en skildring av några människors liv, räcker tydligen inte.
Så, vilka i persongalleriet är stereotypa marionetter i programmakarnas händer? De som Kristian Ekenberg tycker är precis vad “storstadens tittare förväntar sig”.
De man skrattar åt och inte med. Är det tjejen som skapar Tolkien-inspirerade fantasy-världar, den glada handlaren som känner alla, eller damen som driver loppis och hjälper nyanlända med svenskan? Är det tonåringen som fick stöd av “Hårdrocks-Micke” i skolan?
Varför är de här människornas bekymmer och glädjeämnen inte tillräckligt intressanta?
Är urvalet av “vanligt folk” så cyniskt kalkylerat, att skenet av hjärta och värme bara lyser tillräckligt för att fånga en aningslös tevepublik? Är det så orimligt för tittarna att hitta beröringspunkter i stort och smått?
Det är märkbart lågt i tak för ett anspråkslöst mellanting mellan reality-underhållning och gravallvarlig dokumentär.
Ivern att reducera Hoforsbornas allmänmänskliga berättelser till skräpteve och vulgär fulkultur, säger mer om betraktarens egen snäva blick, än de medverkande och formatet i sig.
Visst fattas de stora gesterna. Det finns inga givna hjältar eller förlorare.
På bästa sändningstid bereds Hofors-gänget utrymme att synas, höras och skina i vardagen, utan att någon iklär dem en offerkofta de aldrig önskat sig; kanske vore en och annan kritiker betjänt av att ta av sig sin ibland.