En barnbok med könsneutrala pronomenet hen, istället för hon eller han, har orsakat debatt innan den ens har nått boklådorna. Kivi och Monsterhund är inte del i en större plan att krossa patriarkatet eller undergräva samhället. Boken är inte ett försök att likforma eller sudda ut kön, i språket eller i verkligheten, skriver bokens författare Jesper Lundqvist.
I en tråd på Flashback frågar någon efter ”pajasen Lundqvists” mejladress eftersom hen vill skälla ut honom personligen. Några bloggare fattar inte poängen: varför ska man radera ut könen? En annan undrar: vad gör det här för jämställdheten – män och kvinnor får väl inte lika löner bara för att man skriver ”hen”? På en nationalistisk nyhetssajt beskrivs det målande hur min vilja är att slugt leda in läsaren på symboliska stigar för att sedan ”skrattande släppa taget och låta betraktaren falla ned i den mörka och virvlande malströmmen av relativitet, ofasta punkter, kaos, osäkerhet, och anarki, som dväljs under stigen.”
Det är klart att jag förstod att det skulle komma reaktioner på Kivi och Monsterhund (Olika förlag). Men att så många var så starkt negativa förvånade mig. Och att de kom redan efter pressmeddelandet. Boken fanns inte ens än. Ändå verkade så många övertygade om vad det var för slags bok; den var tramsig, meningslös, förvirrande, dåligt skriven. Den var ful.
Men sen var det de som blev glada. Väldigt glada. Och de var i klar majoritet. Äntligen, skrev de. De hade väntat.
Det är till er som väntat som jag skrivit den här boken, er och alla barn. Eftersom det som verkligen är tramsigt och dåligt är att det inte finns särskilt många alternativ om man vill läsa barnböcker som handlar om barn – och inte om flickor och pojkar. Sedan kan pojkarna vara hur känsliga som helst, flickorna kan vara både företagsamma och uppfinningsrika. Inget fel i det, tvärt om. Det behövs böcker som speglar olika sätt att vara som pojke eller flicka. Men det behövs också böcker om hur det är att vara barn – eftersom barn är, i första hand, barn.
Kivi och Monsterhund är att försök att göra någonting annat: att befria historien från att förhålla sig till könsroller över huvud taget – eftersom könen inte är intressanta i historien. När kön inte är intressanta blir de istället bara en massa onödiga kategoriseringar – som i sin tur riskerar leda till generaliseringar, som i sin tur leder till stereotyper och fördomar. Jag tyckte att barnen kunde få slippa detta.
Kivi och Monsterhund är inte del i en större plan att krossa patriarkatet eller undergräva samhället. Boken är inte ett försök att likforma eller sudda ut kön, i språket eller i verkligheten (som om det ens skulle vara möjligt).
Kivi och Monsterhund är ett experiment, ett försök att berika vårt svenska språk, att ge det den möjlighet många andra språk redan har: att uttala sig om personer utan att behöva kategorisera dem som kön. Märk väl: en möjlighet, inte ett tvång. Hen är en befriare, en resurs, en tillgång. Inte ett hot.
Vi kan välja att använda tillgången, eller att låta bli. Men vi har rätt till den. Vi har rätt att berätta de historier vi vill, på det sätt vi vill. Vi har rätt att prata om folk utan att kategorisera. Vi har rätt att bli omtalade utan att bli kategoriserade.
Vårt språk är i ständig förändring. Hen har funnits sedan mitten på sextiotalet, men aldrig riktigt etablerats, trots att det är ett ord som gör nytta och uttrycker någonting som är omständligt att uttrycka på annat sätt. Kanske är tiden mogen nu. Jag hoppas det, och har gjort mitt bästa att hjälpa processen genom att skriva en så underhållande historia jag bara kan, i förhoppning att alla ni som väntat ska tycka om den.
PS
Om någon fortfarande känner starkt för att skälla ut mig personligen går det bra att maila mitt förlag: info@olika.nu , så lovar de att framföra meddelandet.
DS