Jag är anhängare av ett allsvenskt fotbollslag. För mig det viktigt att i så stor utsträckning som möjligt se detta lags fotbollsmatcher i realtid.
Har jag inte möjlighet att åka på bortamatch ser jag dem på tv.
Allsvenska fotbollsmatcher sänds inte i public service.
Således ställs jag inför alternativen att prenumerera på den betalkanal som sänder dem, att åka hem till någon som gör det, betala via pay per view eller bege mig till en sportbar och köpa en öl och en hamburgare för att kunna se matchen på deras storbildsskärm.
Intresset för allsvensk fotboll delar jag med hundratusentals andra svenskar, som vecka efter vecka följer sitt lag, på plats eller på tv. De olympiska spelen däremot intresserar mig inte särskilt mycket.
Skulle jag vara intresserad av OS skulle jag förhålla på exakt samma sätt till det som jag förhåller mig till den allsvenska fotbollen.
Lasse Kronér är emellertid inte beredd att göra den ansträngningen.
Han tycker att andra skall betala för hans tevetittande. Just hans idrottsintresse är nämligen överordnat andras idrottsintresse.
Han har givetvis rätt när han slår fast att ”idrott för människor samman. Det är i föreningslivet vi kan finna verktyg för integration. Redan nu vilar en stor del av denna samhällsutmaning på idrottens axlar.”
Men på vilket sätt detta högstämda deklarerande motiverar att andra skall betala för Kronérs tv-tittande framgår inte.
Idrott är viktigt för många människor, både utövare och åskådare, och har många positiva följdverkningar i samhället. Det är dock inte rimligt att hävda att det skulle vara en mänsklig rättighet att se vissa idrottsevenemang gratis.
För varför skulle de Olympiska spelen vara viktigare ur något slags samhällsperspektiv än vad den allsvenska fotbollen är, om vi nu skall tala ur föreningsperspektiv?
Varför är OS viktigare än till exempel Champions Leaguefinalen, som intresserar mig långt mer?
Jag förstår Lasse Kronér. Jag förstår hans nostalgiska längtan till ett Sverige där hela befolkningen slöt upp för att se OS på teve, eftersom det var den underhållning som stod till buds.
Men det var också en befolkning som var svältfödd på underhållning, i ett land med två statliga tv-kanaler, där tecknad film ransonerades och människor på allvar skrattade åt skämten i ”Har du hört den förut”.
Jag tror inte ens att Lasse Kronér vill ha den tiden tillbaka.
Det är inte rimligt att hoppas på att all idrott skall kunna visas i public service.
Det är inte heller rimligt att myndigheter eller lagstiftare skall sitta och rangordna vilka idrottsevenemang som är viktigare än andra.
Den självklara lösningen är därför att Lasse Kronér betalar för att titta på den idrott som intresserar honom och jag betalar för den som intresserar mig.
