FEMINISM Jag är mer oroad över public service vändning de senaste åren än Belinda Olssons personliga issues med feminismen. Själv har jag slutat hoppas på den vita liberalfeminismen. Den både sparkar nedåt och osynliggör människor som faller utanför normen, skriver frilansjournalisten Sara Abdollahi.
När SVT ger författaren och programledaren Belinda Olsson utrymme att säga hon har gått vilse i feminismen missar man att feminismen inte är någon enhetlig rörelse som någon äger. Den utvecklas inte heller magiskt av sig själv. Jag tror de flesta av oss är medvetna om att feminismen består av olika personer och viljor som för olika kamper beroende på förmåga.
1999 var året då boken Fittstim kom ut. För mig kändes boken främmande och den inkluderade aldrig mig.
Jag var upptagen med att tillskrivas som “invandrartjejen” medan vita feminister fullkomligt älskade boken.
Det var samma feminister som talade om för mig att jag var mer förtryckt för att jag inte förstod feminism på samma sätt som de gjorde. För att jag inte ställde upp på samma villkor. Jag kallade mig ju inte ens feminist. Hur kunde jag svika systerskapet?
Men till skillnad från SVT’s programledare kan jag inte måla brett och anklaga hela feminismen för att vara exkluderande. Belinda Olsson säger att hon inte känner sig inkluderad i feminismen längre. Samtidigt gör hon ett program där hon tar upp sina personliga fördomar om feminism. Fittstim beskyller hela feminismen, där även jag ingår, för att vara exkluderande. Olsson träffar Gudrun Schyman, Ebba Witt Brattström och går på hen-skola på Södermalm. I programmet får vi möta en man som pratar om hjärnan. Om kvinnor och mäns olika varanden i stil med kvinnor är från venus, män är från mars.
I tv-programmet får vi möta Femen som programledaren på något sätt verkar tro representerar aktivismen inom feminism idag. För mig har Schyman viktig betydelse och jag tycker hon för en viktig politik. Men inte någon av dessa personer är feminister som jag ser som mina främsta ledstjärnor i min feministiska frigörelse.
Jag förstår alla som inte kallar sig feminister. Jag förstår varför de personer i programmet som är osäkra på om de vill kalla sig feminister. Men att vara feminist är så mycket mer än läpparnas bekännelse.
Visst är det ett statement att kalla sig för feminist. Fast någon som kallar sig feminist kan agera helt tvärtemot. På samma sätt som någon som inte kallar sig feminist kan agera feministiskt i sina handlingar.
Varför är det så viktigt för SVT att bevisa om alla vill kalla sig feminister eller inte, egentligen?
I första avsnittet kunde inte jag se en enda transperson så långt ögat kunde nå. Det tog hela 49 minuter innan en rasifierad person syntes. Hela avsnittet är cirka en timma långt. Jag undrar om det är feminismen som vilseleder SVT’s programledare eller om det är det hon själv som inte ser alla feminister.
Jag läser att människor hoppas att det blir bättre i kommande avsnitt av Fittstim. Själv har jag slutat hoppas på den vita liberalfeminismen. När den inte sparkar nedåt så osynliggör den människor som faller utanför normen. Nästa program ska t ex handla om att programledaren känner sig vilse i feminismen och att Ulf Lundell känner sig sviken av feminismen.
Jag är mer oroad över public service vändning de senaste åren än Belinda Olssons personliga issues med feminismen. Jag hoppas att nästa gång public service gör ett program om feminism så handlar programmet också om just feminism. För hur många gånger ska feminismen förminskas till att utgå ifrån sårade vita kulturfeminister som inte längre får bestämma. Feminister som skapar falska problem, istället för att glädjas åt att rörelsen utvecklas .
Belinda Olsson känner sig vilse i feminismen. Jag har känt mig vilsen ända sedan Fittstim kom ut som bok för över tio år sedan. Jag känner mig vilse ännu idag då Fittstim har hittat sin väg till TV-soffan.
För mig handlar Fittstim inte om feminism.
För mig handlar den mer om hur en av SVT’s programledare hämnas på feminismen i tre delar.