Luisine Djanyan (höger) och Aleksej Knedljakovskij (bakgrund). Foto: TT/SVT
Debattinlägg

”Vårt asylärende avskrevs med en gäspning”

Publicerad

”Vi fick till vår förvåning höra att det tydligen inte var den ryska staten som hade förföljt oss. Alla påtryckningar som vi har blivit utsatta för var bara isolerade aggressioner från 'privatpersoner'”, skriver två medlemmar i den ryska performancegruppen Pussy Riot.

Om debattörerna

Luisine Djanyan
Konstnär
Aleksej Knedljakovskij
Konstnär

Åsikterna i inlägget är debattörernas egna.

Den 20 december varje år firas tjekadagen i Ryssland – en festdag för medarbetarna inom säkerhetstjänsten, FSB.

På den dagen 2016 fäste Aleksej ett träkors på statyn av Felix Dzerzjinskij i Krasnodar. Järnfelix, eller snarare Den blodige Felix, är mannen bakom den röda terrorn och grundare av de sovjetiska säkerhetstjänsterna - och dyrkas av FSB än i dag.

Aktionen var en kommentar till sammanslagningen av den ryska ortodoxa kyrkans och FSB:s ideologier, vars syfte är att bekämpa oliktänkande och skapa en ny gestalt för medlemmar i säkerhetstjänsten.

Detta konstverk retade ledningen för säkerhetstjänsten så pass mycket att vi blev tvungna att lämna Ryssland och söka asyl i Sverige.

På dagen två år senare, den 20 december 2018, nekades vi asyl av Migrationsverket.

Vi ska inte beskriva i detalj allt som vi har fått uppleva.

Men Luisine har fått sparken från universitet, där hon undervisat i 10 år, och utsatts för både fysiskt våld och provokationer.

Aleksejhar blivit anhållen ett flertal gånger. Man försökte fabricera åtal mot honom, han blev gripen och satt i två veckor i en källare utan solljus, rinnande vatten eller frisk luft.

Det har hänt en hel del. Men nu vill vi prata om Migrationsverkets beslut.

När vi satt och lyssnade på beslutet fick vi en känsla av déjà vu. Det vi hörde var något som snarare är typiskt för de ryska domstolarna: förakt för människor, skickliga manipulationer, fullständigt ignorerande av fakta och dokument.

Samtidigt framhävdes det i Migrationsverkets beslut att man trodde på oss och tyckte att vår historia bekräftades av handlingarna.

Alla skrivelser från de största ryska människorättsorganisationerna (informationen om förgiftningar, misshandel och gripanden av våra kamrater, laglösheten som de ryska myndigheterna utsätter oppositionella för och hoten som vi står inför) har dock försvunnit i bunten med våra papper och kom inte med i det 22-sidiga beslutsdokumentet.

Ett beslut som för övrigt skrevs under av en person på Migrationsverket som satt och gäspade under utredningen.

Vi fick till vår förvåning höra att det tydligen inte var den ryska staten som hade förföljt oss. Alla påtryckningar som vi har blivit utsatta för var bara isolerade aggressioner från ”privatpersoner”.

Vi kunde inte hålla oss för skratt när vi hörde att de ryska eliterna, i det längre perspektivet, strävar mot att bygga en ”effektiv demokrati”.

Skrattet gjorde uppläsningen något mindre formell – och väckte nästan vår fyra månader gamle son, som sov i barnvagnen. Vår äldste son, som nästan är tre och ett halvt år, skrattade tillsammans med oss.

Kronan på verket blev det som skamset doldes i tre stycken fyllda med vackra ord, men som gick fram på ett otvetydigt sätt:

Inget hade hänt oss om vi inte hade gjort det där som vi gjorde; en karbonkopia på det som företrädarna för ryska säkerhetsorgan säger till de ryska oppositionella – ”för er skull blir det bättre om ni skaffar er ett jobb istället”.

Var befinner vi oss? I Ryssland? I Sverige? Det är en fråga som vi fortfarande inte har hittat svaret på.

Samtidigt är detta ett beslut som inte bara är viktigt för oss. Det är också viktigt för politiska aktivister som är kvar i Ryssland, som fortsätter att kämpa mot Putin-regimen och som dagligen riskerar att hamna i en liknande situation som vi.

Även i de mest kritiska lägen har politiska aktivister kunnat känna att de kan räkna med hjälp och stöd från demokratiska länder.

Man visste att det alltid fanns en dörr bakom vilken man kunde känna sig säker. Det spelade ingen roll om man öppnade den eller inte, vissheten om dess existens gav styrka.

Nu verkar det som att den dörren är på väg att muras igen.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.