Debattinlägg

Växande trend att svenskar dumpar sina adoptivbarn

Publicerad

OPINION · Forskaren Tobias Hübinette om avslöjandet i Uppdrag Granskning:

BARNDUMPNING Det är växande trend i Sverige att föräldrar överger sina adoptivbarn.  Att det ligger till på det här sättet är sedan länge känt bland dem som arbetar på ”fältet”, exempelvis bland socionomer och psykologer. Det som skulle behövas är mer statlig intervention vid adoptioner, skriver Tobias Hübinette, forskare vid Mångkulturellt centrum.

Dagens avslöjande i Uppdrag Granskning om en adopterad flicka som blivit dumpad i Gambia av sina adoptionsföräldrar är upprörande att ta del av. Jag är dock inte förvånad. Många västländer upplever nämligen just nu en utveckling där allt fler av dagens adoptivföräldrar har svårigheter med sitt föräldraskap gentemot utlandsfödda barn. Både adoptionsorganisationer, forskare, praktiker och myndigheter har i flera västländer uppmärksammat att det som kallas ”avbrutna adoptioner” (på engelska: disrupted adoptions) har ökat under de senaste åren.

En avbruten adoption innebär att den adopterande föräldern eller föräldrarna slutar att leva med och vårda adoptivbarnet innan det fyller 18 år. Det utlandsfödda adoptivbarnet placeras då på en institution eller i ett familjehem som så kallat fosterbarn, och i mer extrema fall omadopteras barnet till en annan familj. Det handlar numera om relativt många barn. I USA talar man om att uppemot 1 av 10 av alla utlandsadoptioner slutar i avbrutna sådana av olika anledningar. I USA har till och med olika frivilligorganisationer bildats för att ta hand om dessa dumpade adoptivbarn. I Sverige tas barnen i stället om hand av socialtjänsten. Statistik visar att i Sverige är utlandsfödda adoptivbarn och adopterade ungdomar 2-4 gånger överrepresenterade på institutioner och på familjehem i relation till hur stor gruppen är i respektive årskull. Att det ligger till på det här sättet är känt bland dem som arbetar på ”fältet”, exempelvis bland socionomer och psykologer. I Sverige har de så kallade avbrutna adoptionerna pågått i många år.

Det fall som tas upp i Uppdrag Granskning är dock extremt eftersom adoptivföräldrarna har skickat tillbaks barnet till ursprungslandet. Samma sak har dock inträffat på sistone i andra västländer. Media har till exempel nyligen rapporterat om en adoptivförälder i USA som satte sitt ryska adoptivbarn på ett flygplan tillbaks till Ryssland. Ett holländskt adoptivföräldrapar dumpade för några år sedan sitt koreanska adoptivbarn på resa i Hong Kong. Sådana fall är dock extrema men avspeglar en ny trend. Oftast stannar barnet inom landet vid en avbruten adoption och placeras som sagt på institution eller blir fosterbarn.

Det finns flera hypoteser om varför de avbrutna adoptionerna ökar. Den dominerande teorin går ut på att barnen som kommer till Sverige idag är annorlunda än de som kom tidigare. Enligt denna teori skulle barnen idag vara mer ”skadade” på olika sätt och ha fler funktionsnedsättningar än barnen som kom på exempelvis 1970- och 80-talen. Den här teorin kan stämma för barn som kommer från vissa ursprungsländer, inte minst alkoholskadade barn från länder i Östeuropa. Men Östeuropa står dock idag för en allt mindre del av Sveriges utlandsadoptioner. Jag tror inte att det går att säga att dumpningen av adoptivbarn enbart skulle bero på att det är ”fel” på barnen. Istället måste vi också titta på föräldrarna.

Kan det vara så att dagens adoptivföräldrar skiljer sig från de som adopterade på 1970- och 80-talen? Kanske finns en annan syn på föräldraskap idag än tidigare. Idag är det antagligen långt viktigare att tillhöra normen och uppnå en heteronormativ kärnfamilj än vad det var tidigare när samhället var öppnare för olika och nya familjekonstellationer. Tidigare var det exempelvis långt vanligare att adopterade barn hamnade i familjer som också hade biologiska barn eller svenska fosterbarn. Idag bildas familjerna mer enligt en kärnfamiljsnorm och infertilitet är den absolut vanligaste orsaken bakom adoptionen. När det inte fungerar så bra mellan barnet och föräldrarna bryts normen, och då avbryts adoptionen.

Dagens adoptivföräldrar får dessutom betala långt mycket mer pengar än de som adopterade på 60- och 70-talen. Från 1980-talet och framåt, när nyliberaliseringen av ekonomin ägde rum har priset för adoptivbarn stigit dramatiskt. Det rör sig om upp uppemot 200 000 eller till och med en kvarts miljon kronor för barn från vissa länder. Det är en stor investering i livet, och många tecknar lån på sina villor för att ha råd då det av förståeliga skäl inte går att avbetala på en adoption. Att priset för en utlandsadoption är så hög idag påverkar relationen mellan barnen och föräldrarna, det är ofrånkomligt. Det finns därför finns en risk att adoptionsföräldern både blir och betraktas som en konsument. Adoptivföräldrar av idag har med andra ord investerat mycket tid och mycket pengar, och när det inte fungerar och den norm man så gärna strävat efter inte kan uppnås så kan besvikelsen bli stor och dumpningen av adoptivbarnen äger rum.

På 1980-talet privatiserades dessutom hela adoptionsverksamheten. Arbetet togs över av adoptionsorganisationer i stället för att svenska staten hade huvudansvaret. Då höjdes också adoptionsavgifterna. Kostnaderna handlade inte längre bara om att transportera ett barn mellan länder, man måste också bekosta själva verksamheten i form av löner och en mängd olika mellanhänder som skulle hitta de ”adopterbara” barnen i ursprungsländerna. Priset har också påverkats av den ökade konkurrensen om barnen i ursprungsländerna. De som adopterar idag är därför rikare än tidigare. ”Arbetar-Svensson” är idag i stort sett ute ur bilden som adoptivförälder. Inom medelklassen och i de högre klasserna är normer av olika slag generellt viktigare än inom de lägre klasserna. När familjen bryter mot normen genom att adoptivbarnet upplevs som problematiskt är det lättare att man ger upp.

Det som skulle behövas är mer statlig intervention. Med statlig inblandning kan man intervenera i tid innan adoptionen avbryts. Det är naturligtvis en lång process som gjort att situationen till slut exploderar, då socialtjänsten dyker upp och placerar barnet på institution eller i en fosterfamilj. Hade samhället ingripit tidigare och stöttat adoptivfamiljen hade kanske separationen aldrig behövt äga rum.

Det är föräldrarna och de vuxna som har makten att lösa problemet med avbrutna adoptioner. Ansvaret kan inte läggas på de utlandsfödda adoptivbarnen som är de mest utsatta i det här läget.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.