Klimatdebatten är korkad. Där har Rebecca Weidmo Uvell helt rätt. Men inte för att det är konstigt att debattera om små länder ska gå före.
Utan för att den aldrig utgår från vad vi faktiskt behöver göra för att stoppa klimatförändringar och undvika den sjätte massutrotningen.
För samtidigt som Weidmo Uvell kallar miljökämpar för ovetenskapliga och faktaresistenta pekar forskningen entydigt på att dagens nationella åtaganden i Parisavtalet inte räcker för att begränsa global uppvärmning till ”långt under två grader”.
Och på tal om faktaresistens, Sveriges andel av världens koldioxidutsläpp är enligt Världsbanken sex gånger högre än det Weidmo Uvell anger i sitt inlägg (0,12%, inte 0,02%).
Hennes huvudargument går ut på att Sverige inte ska gå före för att vi är små. Det är det perfekta argumentet för den som vill slippa undan ansvar eftersom alla länder kan delas in i mindre enheter (USA i stater, Kina i provinser etc.).
Dessutom legitimerar det mindre länder att lägga ansvaret på Kina, Indien och USA. Eftersom dessa länder, enligt Weidmo Uvell, knappast är några förebilder verkar hon helt enkelt utgå från att alla länder ska springa lika fort (eller krypa lika långsamt).
Tvärtom är det just föregångsländer som behövs.
Jag arbetade en tid som gymnasielärare och märkte snabbt att om du ger en klass ett problem att lösa kommer några jobba lite snabbare och sen hjälpa de andra framåt. Det visar sig fungera bättre än att tvinga alla att hålla samma tempo.
Detsamma gäller för länder som kan gå före, som kan hitta nya vägar och sen hjälpa eller sätta tryck på andra att också ta sitt ansvar.
För att sätta press på de stora utsläppsländerna, som Weidmo Uvell verkar vilja, måste våra makthavare signalera att de menar allvar. För att en signal ska vara effektiv måste den vara trovärdig. För att en signal ska vara trovärdig måste den vara kostsam.
Vi behöver därför politiker som vågar ta på sig den politiskt obekväma uppgiften att utgå från klimatets verklighet istället för opinionsmätningar.
För att bygga vidare på Greta Thunbergs liknelse är vi alla instängda i ett brinnande hus. Sveriges historiska utsläpp per capita är 2,5 gånger högre än i övriga världen, vi var alltså med om att starta branden.
Låt oss säga att elden startade i det produktiva köket och sedan spred sig till den explosiva källaren, till världens fattigare länder.
När 24 miljoner människor årligen tvingas fly på grund av förändrat väder stänger vi våra gränser, vi låser dörren.
Nu vill Weidmo Uvell stilla vår ångest genom att skylla på någon annan och samtidigt kasta ut brandsläckaren genom fönstret.
Det är därför inte mer än rätt att vi som litet land tar vårt ansvar och gör allvar av fredagens klimatstrejk.
