JÄMSTÄLLDHET Sverige har en stolt historia av jämställdhet och vi ser oss gärna som ett föredöme i internationella jämförelser. Men när jag firar 8:e mars vill jag lyfta blicken mot nya, djärva mål. Det är inte en dag för självbelåtenhet. Jag fortsätter kräva det självklara: Halva makten – Hela lönen. Det skriver riksdagsledamoten (S) Veronica Palm.
Sverige har en stolt historia av jämställdhet och vi ser oss gärna som ett föredöme i internationella jämförelser. Men när jag firar 8:e mars vill jag lyfta blicken mot nya, djärva mål. Det är inte en dag för självbelåtenhet. Jag fortsätter kräva det självklara: Halva makten – Hela lönen.
Inom den offentliga sfären rycker kvinnorna fram, representativiteten ökar vilket fördjupar demokratin. Men på toppnivåerna inom politiken, organisationerna, förvaltningen, rättsväsendet och näringslivet är det för tunt med kvinnor. Förebilderna måste bli fler.
Den borgerliga regeringens ekonomiska politik har ökat ojämlikheten mellan kvinnor och män. Nästan 60 procent av skatteförändringarna och reformerna under den förra mandatperioden har gått till män. Samtidigt har kvinnor i högre grad än män drabbats av försämringarna i exempelvis sjuk- och föräldraförsäkringarna. En grupp som drabbats särskilt hårt är ensamstående mammor. I denna grupp beräknas andelen relativt fattiga öka från 18 procent år 2006 till 25 procent 2010.
Den borgerliga skattepolitiken bygger på att skattetabellerna fått skilda kolumner. Förvärvsarbetande, pensionärer, förvärvsarbetande pensionärer, sjuka, arbetslösa och föräldralediga beskattas olika. Fler kvinnor än män är föräldralediga, pensionärer och sjukskrivna. Den orättvisa beskattningen slår därför hårdare mot kvinnor.
Men inte nog med att regeringen flyttar pengar från kvinnor till män. De få reformer man gjort i välfärden motverkar jämställdhet. Det handlar till exempel om vårdnadsbidraget som gör kvinnor ekonomiskt beroende av sina män. Dessutom ser vi nu att vårdnadsbidraget i sig urholkar förskolan. Förskolan är till för barnen, men det är också möjligheten att kombinera arbete och föräldraskap.
Men det vore oärligt att skylla bristen på jämställdhet bara på denna regering eller ens politiken. Bristen på jämställdhet tex ifråga om löner och hemarbetets fördelning har strukturella orsaker. Arbetarrörelsen har också ett ansvar för att sent ha uppmärksammat kvinnors samhällsbehov och krav. Klass har fått gå före kön. Arbetarrörelsens uppgift är att vara samhällskritisk och reformistisk. Det som låser in och hindrar för kvinnor ska förändras till sådant som istället frigör och skapar möjligheter. Det viktigaste är givetvis kvinnors rätt till arbete och egenförsörjning. Lika lön för lika arbete.
Vi som företräder arbetarrörelsen måste ha jämställdhetsglasögonen på jämnt. Det är inte alltid bekvämt, men väl så nödvändigt. När Mona Sahlin utsågs till partiledare 2007 var det en historisk milstolpe, inte bara i Socialdemokraternas historia utan också Sveriges. För första gången hade en kvinna chansen att bli statsminister. Varför det inte blev så har vi ältat tillräckligt, men det handlar inte om att jämställdheten fick för stort utrymme i valrörelsen.
Sverige är kanske mer jämställt än andra länder men ändå fortfarande ett patriarkalt land. Det krävs politisk vilja för att förändra detta. När vi vet att dagens orättvisa skattesystem tar pengar från kvinnor och ger till män, eller att vårdnadsbidraget låser in kvinnor och urholkar välfärden, så måste vi orka förändra det. Jag ser det som ett ansvar mot mina döttrar, och alla andra flickor och pojkar, som jag vill ska växa upp i ett friare och mer jämställt Sverige än det vi har i dag.
Såväl Sverige som Socialdemokraterna står inför en enorm utmaning. För att nå halva makten och hela lönen krävs att vi vågar och orkar prioritera kvinnors rätt och möjlighet till arbete, men också våga ge fler kvinnor makt. Att på riktigt knyta ihop feminism och socialdemokrati är att våga förnyelse i en tid då Sverige behöver en ny färdriktning.