Den typ av berättelser vi presenterar i förskolan, blir de som barnen tar som verklighet. Därför är det viktigt att vi inom förskoleverksamheten ifrågasätter könsroller, leksaker, miljöer och kompisgrupper. Att – som vi – ifrågasätta normer tidigt i barnens liv, är av största vikt om vi ska få ett jämlikt och jämställt samhälle, skriver Aisha Susanne Lundgren, intersektionel genuspedagog.
Kära medmänniskor i Sverige, jag vill uppmana er att ifrågasätta de normer och den maktordning ni är del av och konstant är med och återskapar!
När vi i vår förskola utmanar idéerna om hur en förskoleavdelning ska se ut och möbleras – när vi till exempel låter bilmattan komma upp på ett bord, tillför stockar, stenar, djur, små figurer – så händer något. Barn som tidigare inte vanligtvis var i bilhörnan intresserar sig för leken, pojkar och flickor leker tillsammans, yngre barn kan bidra med idéer till landskapet och vågar plötsligt leka med ”de stora barnen”.
När lego och duplo kombineras med till exempel dockhus kan vi också se att kreativiteten växer – legobyggena som tidigare bara blev robotar och kraschande flygplan kan också bli till möbler i huset, friggebod, djur, trappor och nya våningar till dockinvånarna. Samt att en och annan robot flyttar in i huset med dockfamiljen.
Är vi överens om att barn inte är sitt kön? Att barn inte är sin etniska tillhörighet, sin religion eller sin funktionsförmåga? Att varje människa – liten som stor – är en unik individ med en sammansättning av många skiftande förmågor, tankar, idéer, talanger, preferenser och egenheter oberoende av vilket kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionalitet, religion, ålder eller könsidentitet den har?
Om vi verkligen vill åstadkomma ett jämlikt svenskt samhälle måste vi våga förändra saker i vår vardag. Att prata om vikten av jämställdhet och jämlikhet ger ingenting om vi samtidigt bara fortsätter att återskapa normerna – gör ”som vi alltid gjort”.
Vi kan också genom att syna normerna i vårt material välja strategiskt, och beställa hem pussel, böcker och leksaker som istället för stereotyper har en större mångfald; personer med olika hudfärg och klädedräkt, olika slags familjekonstellationer, olika funktionsförmågor och utseenden. Då kan plötsligt ett barn utbrista: ”Titta! Ahmed och Somaya är med i den här boken!”
Att bara se en viss typ av människor – normen – i bilder och material skapar en begränsad bild av verkligheten. Miljöer, material, bilder, berättelser, lekstrukturer, rum och kompisgrupper påverkar barnen och gör vissa val mer möjliga, andra mindre möjliga.
Förskolans värld är en del av det svenska samhället som är mycket styrt av svenska traditioner. De kristna högtiderna – jul, påsk och lucia – får mest fokus och vi pysslar, skapar, sjunger, äter och firar på en mängd sätt. Till detta kommer en lång rad andra traditioner som midsommar, alla hjärtans dag, Halloween, sommarfester, vasalopp med mera. Normerna kring firande och traditioner kan utmanas genom att vi leker ringlekar från olika kulturer på vårt midsommarfirande, att vi väljer att fira till exempel persiskt nyår, eller uppmärksammar FN-dagen.
I en barngrupp arbetade pedagogerna särskilt med empati och kompetenser, alla barn fick hjälpa varandra att ta på jacka och skor, hämta material till varandra och visa sådant de kan – det blev tydligt att den som är yngre också kan hjälpa en som är äldre, att kompetens och kunnande inte bara är något som ”stora” har. Annars blir det lätt så i förskolans värld att de ”stora barnen” alltid får vara de som hjälper, som ”kan” och är ”duktiga” medan de yngsta barnen framstår som ”hjälplösa” och utan egen talan.
Avdelningen valde också att inte särskilt fira födelsedagar. Detta var ett sätt att avstå att peka ut ålder och ”att bli stor” som något jätteviktigt.
Barn i förskolan är oftast mycket bättre än oss vuxna på att utmana normer. För dem är det oftast inga problem att vara både prinsessa och pirat oavsett om en är pojke eller flicka. Kompisen som inte springer fortast eller den som inte kan prata verbalt så bra kan ändå vara bäst på att bygga torn eller tala kroppsspråk. För barnen är inte gränserna mellan normer och avvikare, bättre och sämre, så skarpa och självklara.
Vi måste sluta gå i invanda hjulspår och bli varse om våra egna normbevarande praktiker! Det är dags att utmana normerna och förstärka det normbrytande. Det är dags för en normkritisk revolution!