För att överleva som företagare är det viktigt att nischa sig – vissa kaféer satsar på lekhörnor, andra skapar miljöer som är bra att arbeta i. På samma sätt måste kaféägarna själva få bestämma om de inte vill ha skrikande småbarn i sina lokaler. Att staten via Diskrimineringsombudsmannen går in och kritiserar enskilda kaféer känns nästan som ett skämt, skriver Isabella Löwengrip.  

I morse debatterades det i Nyhetsmorgon om det är okej att förbjuda barn på vissa kaféer. På Kungsholmen i Stockholm har ett kafé nämligen gjort just det – och då blev det ramaskri, såklart.

Hos SJ får du inte åka första klass med barn eller husdjur. Det blir ingen nyhet kring det – men är det en ensam caféägare, då jäklar är det inte okej.

Min åsikt är att det är upp till kaféägarna själva om de vill ha barn i sina lokaler eller inte. På samma sätt som det är upp till dem att bestämma om de vill ha hundar på sitt kafé, eller studenter som sitter där hela dagen och endast köper en kaffe. Vi pratar inte om en allmän plats, utan om ett café som drivs av en företagare – och företagare måste själva få bestämma hur de vill driva sin verksamhet.

Skrikande barn kan skrämma bort kunder precis som hundar kan göra det – eller, säkert i vissa fall, studenter.

Jag jobbar ofta från kaféer. Ser jag stora klungor av barnvagnar utanför ett ställe går jag inte ens in där och sätter mig, hur trevligt det än verkar. Jag vill inte sitta och jobba med spädbarn som gråter eller kastar saker omkring sig. Jag slipper gärna känna lukten av blöjor som byts (det har hänt flera gånger) – och föräldrarna vill antagligen inte ha mig där heller, eftersom jag sitter och jobbpratar i telefon konstant.

Vi måste ge dem som vill driva kaféer rätt att presentera en egen affärsidé. Samhället går åt att bli allt mer nischat, på alla områden. Kollar man på resebolagen erbjuder de resor som är garanterat barnfria, och riktar sig till vuxna par. Det är fantastiskt att småföretagare kan rikta in sig på samma sätt. Ska man överleva som entrepenör i dagens hårda affärsklimat måste man nischa sig.

Det är bara bra om kafémarknaden blir mer nischad. Idag finns det superbra jobbkaféer, och det finns också bra cafér som är hundvänliga och bra ställen för mammalediga. Om något borde vi alltså hylla de kaféägare som portar småbarn. Det öppnar upp affärsmöjligheter för andra att driva kaféer som välkomnar föräldralediga och deras ungar.

Många lattemammor har sina egna, barnvänliga favoritställen. Ett kafé i Vasastan som jag ofta går förbi har ställt in en egen lekhörna och barnstolar. På det sättet välkomnar föräldrar, samtidigt som alla andra vet vad som gäller. När jag var 16 jobbade jag på ett gaycafé. Det var tydligt flaggat för att visa att här välkomnade vi homosexuella. Men jag som hetero kände mig förstås inte diskriminerad för det.

Folk kan trivas tillsammans, eller välja att fika på varsitt håll.

Att diskrimineringsombudsmannen kritiserar kaféet på Kungsholmen och säger att det är fel att porta barnen, känns nästan som ett skämt. Det förekommer verklig diskriminering på alla nivåer i samhället. Men att en småbarnsförälder måste gå något kvarter extra för att köpa sin cappuccino på ett ställe där deras barn inte stör andra är inte diskriminering.

Det blir helt fel att lägga frågan på den nivån. Men samtidigt är debatten viktig, för den lyfter frågan om när ska staten ska ha rätt att gå in och bestämma. Diskrimineringsombudsmannen måste inse att kaféer inte är offentliga platser. Det vore en sak om det handlade om Gamla stan, att någon sa att barnvagnar inte är tillåtna där. Men nu gäller det en privat verksamhet. Folk lever ju på det här.
”Jag är så otroligt trött på det kollektiva ”det ska vara likadant överallt”. Låt ägarna bestämma själva.