I slutet av 2016 besökte vi en barncancerklinik i västra Uganda. Vi mötte bland annat en sjuårig pojke med diagnosen leukemi som hade fått sina första behandlingar med cytostatika.
Pojken var glad och öppen men när jag kände på hans hals fanns där de hårda knölar som visade att framgången skulle bli tillfällig.
Sjukhusets resurser räckte bara till att ge honom behandling som motsvarade den vi gav i Sverige för fyrtio år sedan och han hade redan fått återfall.
Pojken hade ändå fått behandling, till skillnad från majoriteten av hans bröder och systrar i låginkomstländer.
För sanningen är att de flesta barn som drabbas av cancer i denna region av världen aldrig kommer att träffa en cancerläkare, aldrig få behandling eller ens tillräckligt med smärtstillande och de går därmed en plågsam död till mötes.
Lördagen den 4:e februari infaller världscancerdagen. Syftet är att påminna om allt det vi kan göra som individ, grupp och samhälle för att förebygga och behandla dessa sjukdomar som leder till att 8,2 miljoner människor dör varje år, trots att vi vet alltmer om hur cancer kan bekämpas.
Cancer drabbar människor över hela världen men idag ska jag inte lyfta fram situationen i Sverige utan understryka problemet ur ett globalt perspektiv.
Mer än hälften av alla nya cancerfall och två tredjedelar av alla dödsfall förekommer nämligen i låg- och medelinkomstländer, men bara fem procent av världens resurser till cancer kommer dessa länder till nytta.
Med så begränsade resurser kommer många av de mindre bemedlade ländernas befolkning aldrig att få någon behandling och kanske inte ens en diagnos.
Och en obehandlad cancersjukdom i ett område av världen där det knappt existerar någon palliativ vård är ett öde som jag saknar ord att beskriva.
Samtidigt är det väldigt mycket billigare att behandlas för cancer i låginkomstländer.
Som ett exempel räknar man med att kostnaden för att behandla ett barn med diagnosen leukemi i ett land som Sverige är över en miljon kronor medan motsvarande belopp i Uganda har bedömts vara cirka tiotusen kronor.
Trots det botas över åttio procent i Sverige medan motsvarande siffra i Uganda är mindre än tio procent.
Vi kan inte leva våra liv som om resten av världen inte finns – vårt ansvar för medmänniskan sträcker sig över alla gränser. Dom resurser och den kunskap vi har måste vi dela med oss av och det gäller på statlig nivå, för företag och organisationer såväl som för individen.
Vi vet alla att tillvaron inte är rättvis men ibland måste vi fråga oss själva vad vi kan göra för att minska denna ojämlikhet. Och till slut handlar det om vilken värld vi vill leva i.