När man går i pension tänker man att man ska kunna göra massor av saker, som att åka utomlands. Men min skrala pension tillåter inte några resor. Jag har varit ute på någon bussresa, men aldrig på någon längre än PRO:s bussresa till Åland.
Jag är snart 74 år och har varit pensionär sedan 2005, alltså i drygt 9 år. Redan som 13-åring började jag jobba i affär, det var på den tiden de fortfarande ropade efter arbetskraft. Sedan fortsatte jag med butiksjobb fram till jag födde mina barn – tre barn på fyra år.
Jag stannade hemma med dem under många år, och när alla tre hade börjat skolan började jag jobba ideellt som ledare för Friluftsfrämjandet och Skogsmulleskolan. Även om jag lade ner ett par timmar om dagen på det, kanske tre dagar i veckan, så var det inte betalt arbete.
Min man jobbade, och det var praktiskt för oss att en var ansvarig för hemmet.
Jag behövde helt enkelt inte lönearbeta för att vår gemensamma ekonomi skulle gå ihop.
Under närmare 20 år skötte jag barnen och hemmet. Jag tvättade, lagade mat och handlade.
På den tiden hade jag inte en tanke på pensionen. Jag och min man var ju gifta – vi skulle ju dela på pensionspengarna. Men vi skilde oss för 14 år sedan, och i dag bor jag själv.
De sista 24 åren innan jag gick i pension jobbade jag som lokalvårdare på en förskola i Trollhättans kommun. Det var ett tungt arbete, som var dåligt betalt. Och det är alltså de här åren den största delen av min pension baseras på.
I dag får jag ut ca 10 200 kronor i månaden. Ungefär hälften går till att hyra min lägenhet med två rum och kök. När alla andra räkningar är betalda har jag mellan 3000 och 4000 kvar till mat, nöjen och alla övriga utgifter, som läkarbesök och mediciner.
Jag har fått lära mig att hushålla med pengarna. Det hade varit kul att någon gång kunna gå ut på restaurang, men det får jag prioritera bort. I slutet av månaden blir det knapert – även om jag vet att det finns de som har det ännu sämre.
Som tur är har jag fortfarande en liten peng på banken till akuta saker som tandläkarbesök eller dyra mediciner, men de pengarna kommer någon gång att ta slut. Och man ska inte behöva ha ett sparkapital för att klara sig som pensionär.
Självklart var detbåde roligt och bra för barnen att jag var hemma med dem så länge.
Men såhär i efterhand inser jag att det inte blev speciellt roligt för mig. Att ta hand om hemmet och barnen, det fick jag inte någonting för. Det är för jäkligt att det inte har lönat sig bättre.
Och jag vet att jag inte är ensam om det här.
När jag och mina tjejer – eller ska jag säga damer – träffas, diskuterar vi ofta det här. Det är för jäkligt att männen som jobbat får så mycket pengar, och att vi som var hemma med barnen får så lite! Klart att min före detta man lönearbetade och slet för pengarna. Men slet – det gjorde jag också.
Många skäms för att prata om att man har lite pengar. Men jag tycker att alla borde prata om det här. Desto fler vi är, desto större är chansen att fler förstår vår situation, och att vi kan ändra på det här.
Det obetalda hemarbetet är en kvinnofälla som många fortfarande faller i. Även om det känns avlägset när man är småbarnsförälder, så ska man förhoppningsvis leva många år på sin pension.
Jag vill därför uppmana er kvinnor till två saker. Se till dig själv, och tänk framåt!