Efter Way out West i lördags fick jag skjuts av medlemmar i Alicia Keys band. När jag inte ville följa med till deras hotell berättade de att de kunde göra vad de ville med mig och mitt könsorgan – en fitta som för övrigt stank, enligt dem. Männen gjorde inga fysiska närmanden. Men de sexuella trakasserierna var skrämmande. Arrangörerna måste ställa högre krav på artisterna, skriver Jonna Sima.

Den första tanken: ”Vad håller de på med som går på en ensam tjej?”. Andra tanken: ”De är aggressiva på allvar”. Tredje: ”Nu gäller det att ligga lågt, sitta still, kolla rakt fram och försöka klara mig ur den här situationen.”

I lördags fick jag skjuts av delar ur Alicia Keys band från Way out Wests festivalområde i Göteborg. Klockan var sent. Plötsligt hade alla mina vänner försvunnit. Jag försökte ringa dem, men kom bara till mobilsvar. Till slut fick jag tag i en kompis på en klubb på Avenyn. Det spöregnade, jag ville komma snabbt in till stan. Då såg jag ett gäng som var på väg att hoppa in i en minibuss. Jag frågade om jag kunde få skjuts en bit. De verkade trevliga och svarade att de skulle till sitt hotell – men att det gick bra att åka med.

Det var fyra eller fem män, men chauffören var en kvinna. Jag vet att jag hann reflektera över att det var bra, att jag inte var ensam tjej i bilen. Jag har varit på många festivaler, bland annat som musikrecensent för Expressen och Aftonbladet. Min erfarenhet är att alla är lite trevligare på festival. Självklart på grund av konserterna, men också för att festivaler alltid innebär roliga och oväntade möten.

Det här skulle kunna bli ett av dem, tänkte jag när jag gick in i bilen.

Jag fick sitta i det främre baksätet, mellan två av musikerna. De var amerikaner och sa att de spelade med Alicia Keys. Stämningen var uppslupen, tidigare på kvällen hade de gjort en bra spelning tillsammans med en av världens mest kända soulsångerskor. Men så frågade jag om de kunde köra mig till klubben jag skulle till på Avenyn. Reaktionen var chockerande aggressiv. ”Det här är inte någon jävla taxi, du kan inte komma här och ställa krav. Du ska vara tacksam för att du ens får åka med oss.”

Först trodde jag att de skämtade – eller snarare att han skämtade, för det var speciellt en i bandet som var drivande. Men de andra stämde in, höll med och garvade åt honom. Han sa att jag borde åka med dem till deras hotell. ”Nej, jag ska till en klubb och träffa mina vänner”, svarade jag. Då fick jag ännu en gång höra att jag var otacksam. Att de kunde ha fått med sig vilken ”bitch” som helst från området, och att hon skulle ha tyckt det varit ett privilegium att få frågan.

Men förresten, tillade han, vi vill ändå inte ha dig. Din fitta stinker! De andra garvade rått och sa ”ja, känner ni? Hennes fitta stinker!”

Först hade jag försökt säga ifrån, nu började jag bli rädd. Vad var de egentligen kapabla att göra? Jag vände mig till chauffören – den enda kvinnan i minibussen förutom jag – och sa, ”hör du vad de säger till mig? Det här börjar bli otäckt.” Men hon ryckte mest på axlarna, ett  ”du vet hur snubbar kan vara”, ungefär.

Jag bestämde mig för att inte säga något mer. Kanske skulle de låta mig vara i så fall. Men det verkade mest trigga dem. Den pådrivande mannen sa att de skulle kunna släpa med mig till hotellet och göra något med min ”pussy” om de ville. Och om jag inte skärpte mig skulle de slänga ut mig ur bilen. Jag kollade ut genom fönstret och hann förskräckt tänka: ”Kommer de slänga av mig i farten?”.

Men det gjorde de inte. Till slut var vi framme vid deras hotell. Jag vågade inte gå ur bilen. Orden att de skulle kunna dra med mig upp till rummet och göra gud-vet-vad med min kropp ekade i huvudet.

Jag bad den kvinnliga föraren att köra mig till Avenyn, eller i alla fall ett kvarter bort för att komma ifrån den här obehagliga situationen. Men hon svarade att jag måste gå av, hon behövde åka tillbaka till festivalområdet och hämta nya gäster.

Jag tror inte det är sant, men orkar inte argumentera med henne.

I stället går jag upp mot Avenyn i regnet. Känner mig dum som trodde att jag kunde hoppa in i en bil med främmande killar, samtidigt som jag blir förbannad på att de får mig att tappa tron på världens män.

När jag kommer fram till klubben träffar jag två killkompisar. Då brister det, jag börjar gråta. Vi får gå in på klubbens kontor och jag berättar vad som har hänt. Mina vänner börjar också gråta. Snabbt blir jag påmind om att alla män förstås inte är skitstövlar – jag hade bara oturen att stöta på några riktiga rötägg. Vi diskuterar om jag ska polisanmäla männen i bilen.

”Nej, det är inte lönt”, säger jag. ”Ingenting hände ju”. Eller?

Nej, de gjorde aldrig några fysiska närmanden. Men deras sexuella trakasserier och hot var skrämmande. De fick mig att känna mig extremt utsatt, som att vad som helst hade kunnat hända om de bestämde sig för att göra något.

Vi larmar inte polisen, en av mina manliga vänner ringer i stället festivalarrangören Luger. De tar händelsen på största allvar och säger att de ska prata med Alicia Keys management och markera att det här inte är acceptabelt. När jag får höra om Lugers reaktion känns det bättre. Förhoppningsvis får männens agerande konsekvenser. Alicia Keys är själv medveten om vilken kvinnlig förebild hon är. Hon har gjort låtar som Superwoman och A woman’s worth som närmast betraktas som feministiska anthems, och hon talar ofta i intervjuer om jämställdhet.

Hon kan väl aldrig vilja jobba med eller vara arbetsgivare till personer med vidrig kvinnosyn, och som agerar på det här sättet?

På tåget hem till Stockholm dagen efter lyssnar jag på en Spotify-lista. Plötsligt spelas en låt av en av mina favoritrappare, Kendrick Lamar, som också uppträdde på Way out West på lördagen. Låten heter Bitch, don’t kill my vibe. Ordet ”bitch” får magen att knipa sig. Obehaget från natten sköljer över mig. Jag är tvungen att stänga av.

Plötsligt blir det så uppenbart: Nej, det var inte ingenting som hände där i bilen. Det var någonting.

Det får mig att fundera över hur många andra tjejer som har råkat ut för liknande händelser – under festivalen i helgen, eller efter någon världsstjärnas konserter? Tjejer som kanske inte är vana vid att skriva eller prata om sånt här. Vad säger min upplevelse om vilka normer som härskar i musikvärlden?

Vilka strukturer gör att manliga artister och musiker närmast självklart tar sig rätten att behandla kvinnor som objekt? Jag tror att vi måste prata mer om kvinnosynen i popmusik. Inte bara på debattsidor, utan också där det finns makt att förändra detta. På arrangörernas sida. Luger och Way out West har varit föredömen när det gäller att ta ett ansvar för vilken mat som serveras på festivalen.

Nu är det dags att ställa krav på artisterna också.