Debattinlägg

Vi måste våga prata om kvinnors våld mot män

Publicerad
PARTNERVÅLD ·

KDU:s Mimmi Westerlund och Jenny Weimers om våld i nära relationer:

Rättsväsendets syn på våld i nära relationer präglas av ett ensidigt, feministiskt perspektiv där kvinnor alltid är offer och män alltid förövare. Men enligt BRÅ uppger lika många män som kvinnor att de blivit utsatta för våld av sin partner. Lagboken måste ta sin utgångspunkt i våldet mellan människor – inte mellan könen,skriver Mimmi Westerlund och Jenny Weimers, Kristdemokratiska ungdomsförbundet.

Våld i nära relationer är ett av samhällets stora problem, ändå är det ett kontroversiellt ämne att lyfta till diskussion.

Att vara utsatt för våld av en närstående är otvivelaktigt förödande. Det ödelägger människors liv; splittrar familjer och trasar sönder människor både inuti och utanpå. Den partner som slår den andre tar sig rätten att med hot och våld styra en annan person och kränka människans inneboende värde.

Våldet är en maktfråga. ”Du är inget värd, jag har rätt att göra vad jag vill med dig”, är signalen som våldet sänder. För oss unga kristdemokrater är detta förstås helt oacceptabelt.

Idag finns det många kvinnojourer som tar emot utsatta kvinnor och deras barn. Det är bra, och vi ska fortsätta bygga fler och bättre sådana. Kvinnojourer är ovärderliga resurser och ska även framgent få offentligt stöd.

Men samtidigt är det tid att våga prata om den andra sidan av myntet och ställa oss frågan – finns det någon som hjälper de utsatta männen?

Många män lever idag – precis som många kvinnor – i destruktiva förhållanden där de blir misshandlade av sina respektive. Enligt Brottsförebyggande rådets rapport Våld mot kvinnor och män i nära relationer (2009:12) uppger lika många män som kvinnor att de blivit utsatta för någon form av partnervåld (Haaland m.fl. 2005, Helweg-Larsen och Frederiksen 2008b, Nieminen m.fl. 2008). Samtidigt konstaterar forskningen om relationsvåld (Straus 1999) att vilka skattningar man får är direkt beroende av vilket sammanhang frågorna ställs i.

Trots detta är kvinnors våld mot män inte något som hittills fått uppmärksamhet, eller något som tagits på allvar. Från vissa håll förnekas och ibland till och med rättfärdigas det.

I tider då jämställdhet har blivit en av de viktigaste samhällsfrågorna för många, tenderar debatten att präglas av ett ensidigt, feministiskt perspektiv där kvinnor alltid är offer och män alltid är förövare. Men diskussionen får inte stanna där. 2013 har vi kommit så pass långt i jämställdhetsarbetet i Sverige att det är dags att börja våga prata om våldet som det är.

Debatten måste ta sin utgångspunkt i våldet mellan människor, och inte mellan kön. Allt annat är att blunda för verkligheten.

Det nuvarande feministiska perspektivet återspeglas tydligt i lagboken, och tar sig uttryck i olika former av lagstiftning. Idag finns exempelvis en brottsrubricering för mäns våld mot kvinnor, grov kvinnofridskränkning – trots att det redan finns en lag om grov fridskränkning. Varför finns det en lag riktad mot män men inte vice versa, när forskningen så tydligt visar att partnervåld är ett utbrett problem som drabbar båda könen?

Genom att lyfta fram mäns rätt till hjälp och stöd från samhället innebär det inte att kvinnors rätt till detsamma förringas. Men det är onekligen tid att stanna upp och fundera innan vi låter de feministiska rösterna bli de enda som hörs i frågan om relationsvåld. Lagar och utgångspunkter i debatten som understryker att kvinnan är det svagare könet och mannen det starkare, har bidragit till en föreställning om att kvinnan är offret och mannen förövaren.

Detta måste motarbetas.

Vi är alla människor och kan välja mellan rätt och fel. Därför måste vi också stå till svars för våra handlingar. Vi måste prata om våldet i nära relationer som det är – inte utifrån konstlade feministiska föreställningar.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.