De två första avsnitten av ”Morgans mission” gjorde mig frustrerad, arg och besviken.

Kränkande särbehandling på våra arbetsplatser är verkligen ett gigantiskt samhällsproblem med tusentals personliga tragedier, så ämnet är väl värt att belysa. Inte en dag för sent.

Men precis som jag hade fruktat görs missionen på ett tv-vänligt och ytligt sett.

Det har visserligen bara sänts två program än så länge men mobbning och kränkande särbehandling kan aldrig lösas genom att man lagar mat ihop, bjuder en obekant kollega på fika, håller varandras händer eller tänder levande ljus och myser.

Själv drömmer jag mardrömmar flera gånger i veckan om mitt jobb, tio år efter att det hände.

Vi som drabbas vill inte ha medlidande – vi vill ha upprättelse.

Vilket nästan ingen får.

Så vi skrapar på våra skorpor och blöder hela tiden.

De som inte har varit med om eller förstår vad detta djuplodande och komplicerade problem är får vatten på sina kvarnar av den typen av hantering som ämnet får i ”Morgans mission”.

Detta är inget lätt åtgärdat anpassningsproblem. Allt löser inte sig bara för att alla får vara med i ”familjen”! Det kunde inte vara mer fel.

Denna felaktiga syn göder ”gillande-perspektivet”, det vill säga att man ska gilla alla arbetskamrater och umgås med dem, annars är det något fel på en.

Är man solitär (som jag var på min arbetsplats) och i första hand vill sköta sina arbetsuppgifter och göra det på ett så bra sätt som möjligt, då lever man farligt.

Även om avnämarna (i mitt fall studenterna) är supernöjda, även om man jobbar kvällar och helger – för att inte tala om semestrar – för att man tycker att arbetet är så stimulerande och uppskattar att få mycket positiv feedback, då är man rökt.

Vill man inte sitta på långa fikaraster och byta kakrecept och visa bilder på barnbarnen, då är man ute på tunn is. Förtal, skvaller, avundsjuka och missunnsamhet följer i spåren.

Arbetsplatsen är inte en hemma-arena. Det är en plats för arbete, där det finns regler och riktlinjer, policy och mål. Värdegrunder och tydliga avgränsade arbetsuppgifter.

Man har en yrkesroll och en arbetsbeskrivning.

Tullar man på dessa begrepp blir arbetsplatsen en arena för tyckanden och låtanden och där man gynnar den man gillar och struntar i de andra.

Är chefen svag uppstår informella chefer som har sina egna regler om vem som får vara med och vem som inte får det.

Är chefen en person med psykopatiska drag bildas subgrupper och kotterier, uppåtslickare och nedåtsparkare.

För att undvika mobbning och kränkande särbehandling måste man arbeta professionellt.

Arbetsplatsen måste ha en tydlig policy med regler och riktlinjer som omfattar och förstå av alla.

Man måste veta vem man ska vända sig till om konflikter uppstår. Ett tydligt regelverk som hela tiden uppdateras och kontrolleras.

Man måste mota Olle i grind: uppstår konflikter, ska de lösas omgående.

Missköts en konflikt, kan det leda till mobbning. Sen är den närmast omöjlig att stoppa.

Man måste inte gilla alla arbetskamrater – man har ju inte valt dem – men man måste respektera alla och uppträda professionellt.

Till slut, för tydlighetens och reflektionens skull: en person är att betrakta som mobbad om han eller hon utsätts för systematiska negativa handlingar av en eller flera personer, som denna person står i någon sorts beroendeställning till – och därför har svårt att förhålla sig till och försvara sig emot.

Och glöm inte att negativa handlingar kan vara så väl verbala och sociala som fysiska och administrativa.