I söndags skrev min favoritkrönikör Alex Schulman ett inlägg i Aftonbladet som försvarade curlingpappan.

Alex har varit inne på detta ämne tidigare och verkar tycka att det är främst skolans uppgift att få pli barnen. Han har tidigare kritiserat den svenska lärarkåren för att de inte bett svenska folket om ursäkt för kaoset i skolan.

Alex Schulmans söndagskrönika fick DN:s ledarskribent Amanda Björkman att gå i taket i onsdags.

Björkman tyckte att Alex borde ta sitt ansvar som förälder och uppfostra sina barn. Att överlåta den uppgiften på skolan är fel enligt DN:s ledarskribent.

Så då blir förstås frågan: vem ska egentligen uppfostra våra barn när skolan misslyckas och föräldrarna inte orkar eller har lust? Här kommer lösningen.

Till att börja tycker jag att vi ska alla lägga ner idén att barn ska vara lyckliga hela tiden.

Denna dröm är fysiskt omöjlig i hjärnan. Vi är mycket bättre på söka problem än lycka. Det hänger ihop med vår genetiska drift att överleva. Om lycka är målet kan vi alltså vara bombsäkra på att misslyckas.

I ett fantastiskt föredrag berättar författaren Jennifer Senior att barn för bara 150 år sedan ansågs vara arbetskraft. På 1800-talet och tidigare arbetade i princip alla barn från tidig ålder.

I dag är barnarbete förbjudet vilket jag tycker är dåligt. Barn mår liksom vuxna bra av att arbeta. Barn har alltså gått från att vara arbetskraft till att anses vara det mest värdefulla vi föräldrar äger.

Ofta hör jag föräldrar säga att ”mina barn är ovärderliga”. När föräldrar säger detta börjar de ofta gråta.

Vad föräldrarna egentligen menar är att deras barn är eller ska bli en bättre version av sina dem själva. Barnen ska skyddas från ondska och ledas fram till paradiset.

Detta är vad VUXNA drömmer om. Det är så dumt att jag blir arg.

För att härda ut brukar jag tänka på Astrid Lindgren. Hon födde fram den banbrytande Pippi Långstrump i maj 1944.

Banbrytare kan en vara på sätt: 1. Gör något nytt. 2. Bryt mot reglerna.

Pippi lyckas med båda sakerna vilket är mycket ovanligt.

Pippi var när hon gjorde entré i Sverige en banbrytande litterär karaktär. Världens starkaste tjej levde en ensam i en villa med en apa, häst och kappsäck fylld med pengar.

Universum hade aldrig sett en liknade barnboksfigur. Men ännu mer intressant är att Pippi Långstrump också var den första barnboken som INTE var en förklädd uppfostringsbok.

Före Pippi var det dolda syftet med alla barnböcker att barn skulle lära sig något. Typ räkna, kom i tid, sitta still och andra dumheter.

Syftet med Pippi är ett enda: att underhålla och förtrolla sina läsare. När Astrid Lindgren fick frågan om barnuppfostran sa hon alltid att en skulle älska sitt barn, gör du detta löser sig allt annat.

Detta leder mig fram till förslaget att vi ska lägga ner alla barnuppfostran. Idén om barnuppfostran bygger nämligen på antagandet att barn är lata. Detta stämmer inte.

Mitt förslag är att vi gör det omvända: låt barnen uppfostra oss vuxna.

Låt mig vara konkret. Jag har två söner, 5 och 8 år. En dum idé jag haft är att mina barn inte ska svära. För att min 8-åring skulle fatta detta tydligt rev jag sönder ett av hans älskade samlarkort varje gång han han sa ”fan” eller ”jävlar”.

Det ledde fram till att han inte kunde somna på kvällen. Han låg i sängen och grät. Då insåg jag att jag måste ändra bestraffningsmetod. Vi enades om att tre armhävningar per svordom var ett rimligt straff.

Vad har detta lett fram till? Jo, jag gör armhävningar varje dag. Jag kan inte minnas när mina barn gjorde detta senast. Metoden håller nu på att överföras på allt hemma hos oss. Samma regler för barn och vuxna på allt.

Det är viktigt att vi börjar med detta omgående.

Behovet att uppfostra vuxna är nämligen ohyggligt mycket större än behovet att uppfostra barn. Vuxna mördar, stjäl, rånar, super och knarkar i enormt mycket högre grad än barn.

Några få barn i världen gör dumma saker. Förklaringen är alltid den samma: de är inte älskade.

Kan vi följaktligen inte bara lägga ner all barnuppfostran och istället satsa på att älska våra barn.