• Viktigt meddelande:

    Det brinner kraftigt i skog och mark i Pålgård och Bispgården i Ragunda kommun. Räddningsledaren uppmanar alla som påverkas att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. Läs mer

  • Viktigt meddelande:

    Det brinner kraftigt i skog och mark i Ängra och Ljusdals kommun. Branden är på väg mot bebyggt område. Räddningsledaren uppmanar alla som befinner sig i området att utrymma. Läs mer

Foto: Waldemar Hansson

”Kommer han döda mig för att jag kommit lite för nära i baren?”

VÅLD · ”Jag tror att vi måste våga tala om mäns våld generellt, även när det drabbar alfahannar och tuppar på krogen. Vi måste tala om det oprovocerade våldet som ständigt är närvarande, om machoideal och vad det skapar”, skriver Viktor Åkerblom.

Viktor Åkerblom
Skådespelare

JAG KOMMER ATT DÖDA DIG.

En helt vanlig kväll på krogen resulterar i ett dödshot utdelat vid bardisken.

Machoideal och våld har kommit att bli ständigt närvarande.

Vi behöver börja prata om det som händer, istället för att skämmas när vi visar strupen.

– Jag kommer att döda dig.

Jag tittar förvånat på honom, lite för länge. Kroppen skriker att det här borde du ta på allvar, det är potentiell fara. Ändå vill jag skratta. Kommer han döda mig för att jag kommit lite för nära honom i baren? På riktigt?

Han står helt stilla, stirrar på mig och ler snett.

Ett huvud längre än mig ser han faktiskt rätt skräckinjagande ut. Men något i hans blick gör att jag inte tror honom. Han spelar över, och min första tanke är: Testa mig.

Det är nästan komiskt. En absurd, men inte ovanlig, situation mellan två män på krogen.

Något våghalsigt och dödsföraktande i mig vill dra det vidare. Lite till.

Jag vill gå all in, få honom att lägga sin hand. Jag tror att han bluffar, måste tro att han bluffar.

– Vad sa du? Jag närmar mig, och nu är det jag som ler snett.

– Jag kommer att döda dig!

Hörde jag tvekan i rösten? Är jag på väg att vinna? På något konstigt sätt gillar jag känslan, känner mig levande. Det är på riktigt.

Tjejen bredvid är ett problem. Det blir svårare för honom att visa strupen och fly, när han måste vara alfahanne. Hon lägger en lätt hand på min arm och jag förstår plötsligt att det är allvar.

Hinner tänka att jag självklart inte vet hur en mördare ser ut.

Jag brukar vinna såna här tuppstrider, de har varit min specialitet. Kanske för att jag är orädd. Eller för att jag är bra på att spela totalt orädd och le som ”en man som inte har något att förlora”.

Jag inser att jag står mitt emot mig själv. Framför den roll jag spelat, som gjort mig till en alfahanne vid bardisken. Den här mannen är originalet. Det här ÄR ”en man som inte har något att förlora”.

Jag är inte beredd på att slåss. Jag viker undan blicken, visar strupen.

Går iväg med mina gin & tonic, som om ingenting hänt. På 15 sekunder är det över.

Idag vaknar jag med frågor.

Vad var det jag ville bevisa?

Hade det gjort någon skillnad om jag vunnit?

Om jag fått se hans strupe, hade jag mått bättre idag?

Jag skriver på grund av hur lätt jag tog på det, och det skrämmer mig.

Hade jag inte skrivit, hade jag troligen glömt det.

Jag vill inte glömma. Vill inte att dödshot ska vara en del av min verklighet, min vardag.

Jag tror att vi måste våga tala om mäns våld och hot generellt, även när det drabbar alfahannar och tuppar på krogen.

Vi måste tala om det oprovocerade våldet som ständigt är närvarande, om machoidealen och vad de skapar.

Tala om rädslan för att stöta till någon i baren, titta för länge, prata med fel tjej, eller bara råka befinna sig i vägen för någons vrede.

Det är dags att våga berätta historierna som aldrig kommer fram, om vi män fortsätter skämmas för de tillfällen då vi valt att visa våra strupar.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.