Det finns många olika sätt att förklara vår fascination för ond bråd död, men enklast är att säga att döden redan länge gått vid vår sida, just för att folk ständigt dör. Oavbrutet och oväntat och orättvist.
I gamla kyrkor dansas det ständigt runt benrangel, och man har sen urminnes tider skrämts med huldror och mylingar och andra hemskheter vars huvudsakliga uppgift är att sprida en hälsosam sexualskräck och se till att barnen inte tassar ut i skogen.
Mycket med just genren ”skräck” går att förklara om man ser på vilken tid genren växer fram i. Skräcklitteraturen är i mångt och mycket en följd av industrialismen, en tid av hisnande svårbegriplig utveckling, smuts och människor i hopklumpade i hundratusental på små ytor.
Mitt i detta kaos sitter prydliga medelklassmänniskor som faktiskt inte längre behöver bli smutsiga och känner en massa helt nya medelklasskänslor.
Döden är inte lika ständigt närvarande, spädbarnsdödligheten rasar och den offentliga avrättningen har fasats ut som underhållning.
Alla kan inte ens slakta höns och kaniner längre. Här någonstans börjar vi få ett behov av att se kroppen brytas ner av elände och fasa.
Kanske just för att påminnas om att vi lever!
Och ju längre bort industrialismen tar oss från att kämpa för vår vardagliga överlevnad ju viktigare blir det att underhålla de här primalimpulserna. Någonting i vår hjärna skriker efter adrenalin.
Efter blodiga boxningsmatcher, bungy jump, eller varför inte filmer där vi jagas av galningar med stora motorsågar. Viljan att överleva måste underhållas.
Det finns egentligen bara en annan lika stark drift i oss, att underhålla vår fortplantningsdrift är som bekant också en miljonindustri.
I Sverige lyckades kombinationen protestantism och socialdemokrati under 1900-talet utrota både folktro och tro i största allmänhet. Världen blev trygg, säker och lika sexig och äventyrlig som en räknesticka.
Det var inte för intet som vi som var unga på sjuttiotalet utsvultet kastade oss över skräckserier, videovåld och hårdsminkade hedonistiska rockstjärnor. Vi ville ha mer än våra sex till åtta skivor bröd om dagen.
Ur det perspektivet är det fullständigt rimligt att Halloween nästlat sig in i den svenska kulturen, inte som någon slags konsumtionssamhällets amerikaniserande konspiration, utan för att vi gillar att leka med de här symbolerna.
Vi kommer aldrig att anamma Thanksgiving, eller någonsin igen bekymra oss om varför man firar pingst eller demonstrerar på första maj. Men döden. Det är bra grejer.
Inte ens julen har en chans där. För vilka hänger du med om du får välja? Präktiga och skittråkiga Snövit eller Karl-Bertil Jonsson? Eller ett gäng mexikaner på väg att fira Dia de Muertos? Vilka tror ni har den roligaste festen?
För till slut så vill vi skämta om döden. Skratta åt den. Festa och skämta och påminna oss själva om att vi lever.
Förskolebarn som just börjar försöka förstå begreppet ”död”, får klä ut sig till döda.
Vi äldre kan ju fundera över varför väldigt många Halloweenkostymer etiketteras som ”sexiga”. Den sexiga döda nunnan. Zombie-chippendale hunken. Kan det bli tydligare än så?
